thesadeyedlady

jo...
Fars dag ja...
Hur ska man beté sig på fars dag när man inte längre har sin pappa kvar i livet?

Jag kan känna mig riktigt bitter på alla som har sina pappor kvar.
Och så otroligt avundsjuk.
Det är så orättvist.

5/11.
Dagen då min pappa skulle fyllt 51 år.
Det kändes långt in i ryggmärgen att han inte fanns här.

För ett år sedan firade vi pappas 50-årsdag vid Vänerns strand. Vi grillade korv, drack varm Oboy och lekte kurragömma med hunden. Vi var där hela famljen, precis så som pappa ville ha det.
Han ville ha en lugn födelsedag tillsammans med oss, där vi gjorde något som han älskade. Att vara ute i naturen.
Vi sjöng och han öppnade presenter och posade glatt framför kameran iklädd den fina joggingoverallen, den fula mössan och den randiga halsduken som jag stickat åt honom. Vi skrattade hysteriskt åt hans utstyrsel, men han skrattade mest!
Just då var han nog den lyckligaste människan i världen.

Nu när jag ändå är igång ock skriver, och är både ledsen och förbannad så kan jag lika gärna skriva lite till.
Ett argare inlägg.

Detta är till en annan familjen A.
En familj som är nära släkt till oss.
Denna familj består av vidriga, äckliga och hemska människor.
Det är människor som ljuger, förvrider och sprider vidare allt man säger till dom.
Livsfarliga människor.

Detta är människor jag har umgåtts med under hela min uppväxt, människor jag förtrott mig åt.
Nu visar de på riktigt vilka de är, och vad de är ute efter.

Jag kan inte ens beskriva med ord vad jag känner för dessa människor.

För normala människor låter detta kanske konstigt, men efter allt de utsatt oss för efter att pappa gått bort, så kan jag säga rakt ut att jag önskar dom allt ont i världen.
Det låter kanske överdrivet och drastiskt, men så är det.
Människor som vill att allt ska kretsa kring dom, till vilket pris som helst.
Avskyvärda och nersupna idioter.

Kalla mig ond. Det kan jag ta.
Jag hatar dessa människor.

Hur kan dom utsätta våran familj för deras skitsnack?
Har vi inte gått igenom tillräckligt?
Har vi det inte jobbigt nog som det är?

Hat är det enda jag känner.
Rent hat.

Sorg och alkohol.
Igår försökte jag mig på denna blandning.
Någonstans inom mig trodde jag att det skulle fungera.
Jag ville dränka mig i alkohol.
Domna bort för en stund.
Stå stilla en sekund.
Låtsas att jag mår bra.
Men leendet blev falskt och skrattet likaså.
Jag har alltid varit bra på att låtsas. Jag har alltid varit bra på att visa upp någon annan.
Men inuti mig lever någon annan än den ni ser.

Gårdagskvällen tog slut fort.
Jag försökte låtsas in i det sista, men klumpen i magen blev för stor.
I mitt hem fick jag min tröst. Ensamheten och mörkret hjälper mig. Det är där jag kan känna pappa.
"Då har jag ropat och ropat på pappa, då har jag ropat och bett till Gud"

När ska detta gå över?
Kan inte någon hjälpa mig ur detta?
Jag vill inte vara ledsen mera. En stor del av mig har dött. Och där det är dött är det mörkt.
Hur ska jag orka leva i mörker?
Varför kan jag inte gå vidare?
Jag vill inte låtsas mera.

Helst vill jag vara ensam jämt. För då kan jag prata med min pappa. Det är då han hör mig.
Men hur länge klarar man av att vara ensam?

Är jag bitter?
Ja.
Och avundsjuk.
Jag är avundsjuk på alla som har sin pappa kvar.
Varför fick inte jag behålla min pappa?

Hur kan det vara så orättvist?

 

"Men det är kanske bara det jag vill minnas, som jag minns"

Ibland finns det där.
Behovet att få berätta.
Alla de där minnena och händelserna...de trängs i mitt huvud. De får helt enkelt inte plats.
Jag vill bara berätta!
Om min pappa! Jag vill inte komma ihåg honom som mannen som tog sitt liv och lämnade sina barn.
Jag vill berätta om min riktiga pappa.
Jag är så rädd att jag ska glömma bort honom. Hur han var. Trots att det enda som snurrar i mitt huvud dygnet runt är bilder av min pappa, så är jag så rädd att glömma.
Hans röst, den finns inom mig, men ändå är det så svårt att få fram den. Och det gör mig panikslagen. Får jag någonsin höra den rösten igen?

Det är svårt att få fram det. Det är så svårt att beskriva i ord hur stor min pappa var. Och hur mycket han betydde för mig. En pappa är ju alltid en pappa, den skane är ju självklar. Men min pappa var inte bara en pappa, han var så mycket mer. Han var en vän. Någon att prata med, någon att lita på. Någon som alltid fanns där.  Det finns inte någonting jag inte kunde berätta för honom.
Och jag har förstått att pappa kände precis likadant. Ända sedan jag var liten har pappa berättat saker för mig. Nu i vuxen ålder har jag förstått att jag kanske har fått bära mer än vad borde.
Men jag har aldrig sett det som något negativt. Jag har alltid funnits där för pappa när han behövt prata, och jag vet att han uppskattade det.
Pappa berättade ofta om sin släkt och sin familj, Jag har fått höra om allt som gjort pappa till den han var. Både om elände och bättre stunder. Jag har alltid lyssnat och verkligen försökt förstå. Jag har alltid funnits där. Och det är någonting som jag kan bära med mig nu. Att jag alltid fanns där, aldrig svek. Och jag vet att jag gjorde allt jag kunde för pappa.
Att det inte var mitt fel.



"Gud är ett ostöpt ljus"
Rats Monander

Concert for George.
Jag tittade på den idag. För första gången sedan pappa dog.
Jag tänker på första gången pappa visade den för mig. Han hade pratat om den så länge! Han tittade på den varje dag. Ensam i sitt vardagsrum rockade han tillsammans med Eric Clapton, Ringo Starr, Tom Petty och de andra.
Det var för ett och ett halvt år sedan vi tittade på den tillsammas hemma hos honom.
Pappa var i extas och satt med DVD-fjärrkontrollen och klickade sig fram till de klippen han ville visa mig. Han var så lycklig! Han visste att han skulle få mig och älska den konserten och det gjorde honom ännu lyckligare!
Pappa visade ett klipp på Tom Petty och Travelling Wilburys, och låten Handle with Care. "Kommer du ihåg den här låten Ela?" frågade pappa. Då satt jag redan med tårar i ögonen.
Pappa hade spelat den låten för mig för många år sedan. När jag bodde hemma hos honom.
Jag hade kommit hem ledsen från skolan och pappa hade spelat sången för mig. Han visste att den skulle muntra upp mig.
Jag trodde han hade glömt den låten. Men inte min pappa.
Han glömde aldrig.

"Been beat up and battered round
Been sent up, and Ive been shot down
Youre the best thing that Ive ever found
Handle me with care

Im so tired of being lonely
I still have some love to give
Wont you show me that you really care

Everybodys got somebody to lean on
Put your body next to mine, and dream on"

I lördags åkte vi till Ullvättern. Det är där pappa ska få vila. Det är där han ska få sin efterlängtade frid. Pappa.
Från klipporna spred vi askan med våra bara händer. Vinden grep tag i askan och den landade fridfullt på det glittrande vattnet. Efter några ögonblick sjönk den till slut ner till botten.
Pappa var väntad. Vattnet har väntat på honom. Han har alltid varit en del av sjön, och där ska han få vila.
Ångesten var som en tung sten i mitt bröst. Jag ville inte gå därifrån. Jag kände hur pappa ville hålla mig kvar.
Men nu är han trygg. Där kan ingen göra honom illa. Där kan ingenting tynga ner honom.

Jag tittade mot "Korpen" en sista gång innan vi återvände till bilen för avfärd hem.
Han var äntligen hemma.


 
"Shadows are falling and I've been here all day
It's too hot to sleep time is running away
Feel like my soul has turned into steel
I've still got the scars that the sun didn't heal
There's not even room enough to be anywhere
It's not dark yet, but it's getting there"

Dagar som denna märks det tydligt att något fattas. De dagar något händer. Då vill man berätta för pappa. Då vill man höra hans åsikt och ha hans råd.
Det känns så djupt inombords att någon fattas.

Saknar.Längtar.Älskar

Ibland är jag helt tom.
Orden finns liksom inte där. I alla fall inte för att höras av andra.
De få gånger jag får chansen att öppna mig känns det som att prata in i ett tomrum, ett eko. Jag hör bara mig själv. Om och om igen.

Vill du lyssna på mig?
Nej jag trodde inte det.

Jag skulle så gärna vilja att någon lyssnade på mig. Just nu hittar jag ingen som gör det.
Jag känner mig ganska trött på att ständigt bära allt inom mig. Jag vill prata. Jag klarar inte av att tiga ihjäl orden. Då kommer jag gå sönder.
Ska jag behöva spela en roll i närheten av min egen familj?
Det är energikrävande. Och uttröttande. Jag orkar inte mer.
Det skulle vara så skönt om någon någon gång kunde fråga mig hur jag mår. Det finns ingen som gör det.

Att prata om vardagssysslor, jobb och andra "normala" saker känns inte viktigt.
En del säger att livet måste gå vidare. Det vet jag. Annars hade jag inte suttit här. Men är det inte okej att fortfarande vara ledsen? Det verkar inte som det. Ska allt vara som vanligt nu? Ska jag sitta och låtsas som att allt är bra nu?
För mig är det bara början. Början på sorgen. Början på det ensamma och tomma livet.
Livet utan min pappa och bästa vän.

"Suddenly I turned around and he was standing there
With silver bracelets on his wrists and flowers in his hair.
He walked up to me so gracefully and took my crown of thorns.
Come in, he said,
Ill give you shelter from the storm."

Tårar.
Tomhet.
Rädsla.
Ensamhet.
Panik. Panik. Panik.

Vad lätt det kan vara att beskriva en dag med bara några få ord.

Igår dök den upp igen. Fjädern.
Den flög rakt in genom den lilla springan i det öppna fönstret. Jag såg den i ögonvrån, men glömde bort att titta efter. Igår låg den där. Mitt på golvet under fönstret. Liten och grå. Nästan identisk med den jag hittade häromdagen.

Är det du pappa?

Jag måste tro på att det är något mer än ett konstigt sammanträffande.
Jag måste tro på att det inte är helt slut.
Det måste finnas något mer. Något inte alla kan se.
En liten gnutta hopp.
Att du finns kvar.

Jag ser dig överallt.
Jag hör dig överallt. 
Trädkronorna viskar ditt namn.
Molnen formar ditt ansikte.
Stjärnorna återspeglar dina ögon
Musiken ger mig din röst.
Du finns runt mig. I mig.


"Oh the river knows your name
And your tears falling like the rain
All around you suffering and pain
Oh the river knows your name

And the river hears you cry
As the lightning cracks the open sky
As your Momma sings a lullaby
Oh the river she knows why

Let the river wash you down
Beneath the surface with a rushing sound
Like a freight train passing through a town
Let the river wash you down

Let the river take away
All the words you and I could never say
In the silence Darling let us pray
Let the river take it all away "

Där var det. Huset han längtat efter. Huset han sett i sina drömmar. Huset han alltid velat ha.
Vitt och mossa på taket. Det var vackert.
Det hade en liten egen gård, gräsmattor runt omkring. En stor rosbuske. Och hallonbuskar.
Huset var omringat av åkrar och skog.
Ett stenkast från huset låg sjön. Våran sjö. Ullvättern.
Det var rätt för pappa. Alla hans drömmar slog in när han fick huset.

Det var egentligen rätt skabbigt, huset. Men vi älskade det!
Det var det enda stället där vi kunde vara oss själva. Vi behövde aldrig spela någon annan. Allt var så trolskt. Det var så vackert.

Med hjälp av penslar och färg gjorde vi huset till vårat eget. Alla hjälpte till. Vi hade så roligt. det fanns inga krav, vi bara gjorde vad som föll oss in just då.
Pappa lät oss bestämma färger, han ville så gärna att det skulle vara vårat också. Och det blev det.
Vi grävde och flyttade om buskar och blommor ute på gården. Det blev fantastiskt. Precis så där personligt och speciellt som vi bara drömt om. Lika speciell som pappa.
Vi handlade möbler på loppis som vi körde hem i "den hoppande grodan" som vi kallade den. Pappas bil. En riktig skrothög, som hoppade fram innan den blivit varm.
Vi skrattade så när vi skulle åka ändå till Bjurtjärn i den bilen med halvful soffa på taket. Jag skämdes så! Men det var kul! Det var just med pappa man vågade göra såna saker,det var aldrig riktigt pinsamt att göra såna saker med honom.
Huset inreddes med de omaka loppismöblerna. Det blev annorlunda. och originellt, Precis som pappa.

Helgerna tillbringade vi tillsammans med pappa i huset. Det var höst, Och ofta regnade det. Men på landet gjorde det inget. Lilla R spatserade omkring på gården och på åkrarna i gummistövlar och fula mjukiskläder. Kläder man aldrig skulle ha på sig bland folk.
Här kunde man det.
Jag kunde sitta vid pappas köksbord och pyssla med mitt. Måla, sy eller skriva. Pappa satt alltid med mig, vi pratade och skrattade.
Vi åkte in till stan och handlade inför kvällen. Pappa handlade allt vi ville ha, han ville så gärna att vi skulle trivas när vi kom dit.

Pappa tog ofta ner oss till sjön. Vi kunde sitta där nere och bara njuta. Från klipporna såg vi Korpen. "Vi ska ut dit igen Mikaela, det lovar jag dig", Sade pappa alltid.

Vi satt ofta och bara tittade ut på åkrarna. Räknade rådjur. Och förundrades över hur otroligt fridfullt det var.
Ingen trafik eller rödljus. Inga sirener eller trängsel.
Bara vi och rådjuren. Och ljudet av våra hjärtan.

Vi kom inte till Korpen igen.
I Januari flyttade pappa därifrån. Från lugnet, in till staden igen.
Det krossade pappas hjärta. Vi trodde att det var huset han skulle leva i resten av sitt liv. Det blev inte så.
Han kom aldrig riktigt över det.

Han pratade om huset ofta efteråt.  Senast var de sista dagarna i hans liv.
Vi tittade på kort och mindes sensommaren och hösten i vårat hus.
Ullvätterstorp.

"It ain't nothin but a house
A house where nobody lives
Without love it ain't nothin but a house,
a house where Nobody lives"

Tom waits - House where nobody lives

Det blonda håret med de grå stänken. Det brunbrända ansiktet med de blå ögonen.
Den smala spänstiga kroppen med det trasiga hjärtat.

Den vackra rösten med det smittande skrattet. De kloka orden och rätta meningarna.
Du visade mig alltid vägen. Själv hade du irrat vilse.

Du spelade på din gitarr, och hade munspelet i munnen.
Det kom fina melodier, vackra sånger och musik.
 
Du berättade om din barndom, både goda och onda minnen
Den trasslade till ditt liv, den gjorde dig tom.


Snälla kom tillbaka.
Jag behöver dig.
Jag klarar mig inte utan dig Pappa.

Jag har mycket i mitt huvud idag.
Vissa dagar kan vara ganska lugna, jag orkar helt enkelt inte tänka.
men idag är inte en sån dag. Idag svämmar min hjärna över av massa tankar.

Jag tänker på begravningen. Jag försöker komma ihåg saker. Men de vill inte ut.
De fastnar i mitt huvud och blandar ihop sig, allt blir bara massa trassel. Och ett stort töcken.
Jag kommer ihåg kistan. Jag kommer ihåg hur mitt hjärta slog lugnare när jag närmade mig, nästan varannat slag. Det var som att någon försökte ta mina hjärtslag. Kanske var det pappa?
Kistan var igenspikad. Låg han verkligen där i? Min pappa? Det vet jag inte. Kistan var kall. Men kärleken strömmade ut, och nådde mig ändå.
jag kände hans hand mot min när jag tog i kistan. Jag kände hans kind mot min när jag lade kinden mot den. Jag kände honom. Pappa
Helst ville jag bara öppna kistan. Slita av locket och rycka honom ur den. Skaka liv i honom. Och han skulle vakna. Och vi skulle gråta. Tillsammans.
Han skulle säga förlåt. Och vi skulle kramas och sen gå ut tillsammans. Allihop. Och skratta åt det.
Jag vill!!! Jag vill, jag vill.
Pappa.

Jag ska berätta om det som hände imorse. En sån obetydlig sak kan betyda så mycket.
Jag satt utanför mitt jobb...klockan var 6.30. Det var så lugnt runt mig, och solen sken mot mitt ansikte. Ur mina hörlurar strömmade musik.
Något mitt i en sång gjorde mig ledsen, och jag började tänka på pappa. Paniken hopade sig inom mig, och jag såg pappas vackra ansikte i mitt huvud.
jag kände tårarna som rann nerför kinden.
Då kom den. En fjäder. En liten gråvit fjäder. Den landade framför mina fötter. Jag blev helt förstenad. Jag tittade upp, men inga fåglar där.
"Är det du pappa?" frågade jag tyst och tittade upp mot den blå himmelen. Jag fick inget svar. Jag väntade mig inget svar heller.
Jag slutade jag gråta. För mig var fjädern ett tecken från pappa. Han såg mig sitta där själv, han såg mig ledsen och han hörde mig gråta.
Han visade mig att han finns där. Och att han vakar över mig. Min pappa.

"Då har jag ropat och ropat på pappa
då har jag ropat och bett till Gud."

På köksbordet låg ett brev. En fågelbok. En kikare. Hans klocka och Waran-halsband. Fyra tusen kronor. En cd, Hard Rain med Bob Dylan. Och en lång novell, tillägnad mamma.
På vardagsrumsbordet stod ett tomt glas. Några ölflaskor. En skål med jordnötter. En blyertspenna och ett suddgummi. Det var allt.
Det var så pappa lämnade det.

Efter beskedet om pappas död kom chocken. En spark på en låda och några elaka ord, förbannande över pappa som lämnat oss. En minut av gråt. Sen var det lugnt en stund. Allt kändes så overkligt. De gick inte att gråta över nåt som inte hänt, så tänkte jag. För jag trodde att när som helst kommer han och knackar på dörren. Jag var helt säker på det. Jag trodde inte på att det verkligen hänt.
Pappas syster P, som hittade honom, berättade hur hon hade upptäckt honom. Hon hade åkt ut till honom just för att han inte hade svarat i telefonen på två dagar.
Inte heller när hon beskrev för oss hur och vart hon hittade honom kunde jag se det framför mig. Det var bara löjligt tyckte jag. Bara påhittat.
Allt kändes som vanligt, fast ändå så tomt. Någonting fattades mig.

Första natten tillbringade jag hemma hos mamma. Halva natten i köket. Vi satt där allihopa. Vi pratade som vanligt. Den enda saken som skilde sig var samtalsämnet. Pappa var samtalsämnet.
Andra halvan tillbringade jag på mammas soffa. Jag sov inte en minut. Jag låg och tittade i taket. Då och då kom mamma och satte sig i fåtöljen mittemot mig. Vi sa knappt nånting. Hon kunde inte heller sova. Vi bara frågade oss om och om igen hur han kunde göra detta. Hur kunde han lämna oss?

Brevet hämtade vi först två dagar efter. Det var ett så kallat avskedsbrev. Vad som stod i brevet kommer jag inte berätta nu, men att det kommer dyka upp delar av det i senare inlägg är inte omöjligt.

Kvällen vi läste brevet slutade på Akuten.  

Nu har det gått exakt 44 dagar.
Så mycket tankar jag haft under dessa dagar kommer jag antagligen inte ha under resten av mitt liv.
Jag har tänkt en hel del. Mina dagar har fyllts av tankar. Tankar om pappa, om mig, om min familj, om framtiden. Pappa, pappa, pappa. Hur jag än vrider och vänder och försöker så är han ändå det enda som snurrar i huvudet på mig.
Det går inte att se framåt just nu. Så fort jag kommer att tänka på någonting som jag ser fram emot så stoppas det av tanken av pappa. Pappa ingick i nästan alla mina framtidsplaner. Jag skulle så småningom ge honom barnbarn. Vi hade planer på bröllop, och pappa skulle sjunga för mig, det hade han lovat. "Maria, många mil och år från här" skulle han sjunga för mig. Den spelade han alltid för mig, ändå sedan jag var liten. På sin gitarr. Och han sjöng. Och jag sjöng med. Det var våran sång. Min och pappas.
Vem ska nu sjunga den för mig?
Jag hade sett fram emot att ge pappa barnbarn. Jag och M hade planer på det. Och pappa var så glad. Han såg fram emot att bli morfar. Han skulle bli världens bästa morfar. Han skulle lära barnen allt han kunde, och han skulle göra dom till rockstjärnor och poeter. Han skulle lära dom flugfiske och fågelskådning.
Vem ska nu göra detta?

Inlägget fortsätter ikväll.

Nu ska det "firas" fördelsedag. Min älskling M fyller 26.