thesadeyedlady

I lördags åkte vi till Ullvättern. Det är där pappa ska få vila. Det är där han ska få sin efterlängtade frid. Pappa.
Från klipporna spred vi askan med våra bara händer. Vinden grep tag i askan och den landade fridfullt på det glittrande vattnet. Efter några ögonblick sjönk den till slut ner till botten.
Pappa var väntad. Vattnet har väntat på honom. Han har alltid varit en del av sjön, och där ska han få vila.
Ångesten var som en tung sten i mitt bröst. Jag ville inte gå därifrån. Jag kände hur pappa ville hålla mig kvar.
Men nu är han trygg. Där kan ingen göra honom illa. Där kan ingenting tynga ner honom.

Jag tittade mot "Korpen" en sista gång innan vi återvände till bilen för avfärd hem.
Han var äntligen hemma.


 
"Shadows are falling and I've been here all day
It's too hot to sleep time is running away
Feel like my soul has turned into steel
I've still got the scars that the sun didn't heal
There's not even room enough to be anywhere
It's not dark yet, but it's getting there"