thesadeyedlady

Sorg och alkohol.
Igår försökte jag mig på denna blandning.
Någonstans inom mig trodde jag att det skulle fungera.
Jag ville dränka mig i alkohol.
Domna bort för en stund.
Stå stilla en sekund.
Låtsas att jag mår bra.
Men leendet blev falskt och skrattet likaså.
Jag har alltid varit bra på att låtsas. Jag har alltid varit bra på att visa upp någon annan.
Men inuti mig lever någon annan än den ni ser.

Gårdagskvällen tog slut fort.
Jag försökte låtsas in i det sista, men klumpen i magen blev för stor.
I mitt hem fick jag min tröst. Ensamheten och mörkret hjälper mig. Det är där jag kan känna pappa.
"Då har jag ropat och ropat på pappa, då har jag ropat och bett till Gud"

När ska detta gå över?
Kan inte någon hjälpa mig ur detta?
Jag vill inte vara ledsen mera. En stor del av mig har dött. Och där det är dött är det mörkt.
Hur ska jag orka leva i mörker?
Varför kan jag inte gå vidare?
Jag vill inte låtsas mera.

Helst vill jag vara ensam jämt. För då kan jag prata med min pappa. Det är då han hör mig.
Men hur länge klarar man av att vara ensam?

Är jag bitter?
Ja.
Och avundsjuk.
Jag är avundsjuk på alla som har sin pappa kvar.
Varför fick inte jag behålla min pappa?

Hur kan det vara så orättvist?