thesadeyedlady

"Men det är kanske bara det jag vill minnas, som jag minns"

Ibland finns det där.
Behovet att få berätta.
Alla de där minnena och händelserna...de trängs i mitt huvud. De får helt enkelt inte plats.
Jag vill bara berätta!
Om min pappa! Jag vill inte komma ihåg honom som mannen som tog sitt liv och lämnade sina barn.
Jag vill berätta om min riktiga pappa.
Jag är så rädd att jag ska glömma bort honom. Hur han var. Trots att det enda som snurrar i mitt huvud dygnet runt är bilder av min pappa, så är jag så rädd att glömma.
Hans röst, den finns inom mig, men ändå är det så svårt att få fram den. Och det gör mig panikslagen. Får jag någonsin höra den rösten igen?

Det är svårt att få fram det. Det är så svårt att beskriva i ord hur stor min pappa var. Och hur mycket han betydde för mig. En pappa är ju alltid en pappa, den skane är ju självklar. Men min pappa var inte bara en pappa, han var så mycket mer. Han var en vän. Någon att prata med, någon att lita på. Någon som alltid fanns där.  Det finns inte någonting jag inte kunde berätta för honom.
Och jag har förstått att pappa kände precis likadant. Ända sedan jag var liten har pappa berättat saker för mig. Nu i vuxen ålder har jag förstått att jag kanske har fått bära mer än vad borde.
Men jag har aldrig sett det som något negativt. Jag har alltid funnits där för pappa när han behövt prata, och jag vet att han uppskattade det.
Pappa berättade ofta om sin släkt och sin familj, Jag har fått höra om allt som gjort pappa till den han var. Både om elände och bättre stunder. Jag har alltid lyssnat och verkligen försökt förstå. Jag har alltid funnits där. Och det är någonting som jag kan bära med mig nu. Att jag alltid fanns där, aldrig svek. Och jag vet att jag gjorde allt jag kunde för pappa.
Att det inte var mitt fel.



"Gud är ett ostöpt ljus"
Rats Monander