thesadeyedlady

Jag hör hur en cykel parkeras utanför på gården. Automatiskt reser jag mig upp. Pappa!
För några sekunder tror jag att det är han. Men ingen ringer på dörren. Det var inte pappa. Han kommer aldrig komma igen.
Jag undrar hur länge jag kommer gå och reagera på såna småsaker. Sånt som påminner om pappa.
Jag tror hela tiden att det är han. En cykel eller bil som parkeras. Är det pappa som kommer tänker jag. Nej.
Varje gång jag svänger in på mammas lilla gata förväntar jag mig att se hans cykel mot staketet. Hans svarta militärcykel. Och det löjliga hemgjorda sadelskyddet han hade för att inte bli kall. Vi skrattade alltid åt det! Det såg så löjligt ut.
Vi skrattade alltid, jag och pappa! Åt allt!
Jag kan se det framför mig, i mitt huvud, hur vi står bredvid varandra och rotar bland prylarna på loppis, hur vi skrattar åt de fula sakerna folk köper! Jag kan se pappas min när jag visar den turkosa klänningen jag köpt, "Zigenarklänningen" som han kallade den. Den var så ful!
Men jag envisades med att den skulle bi snygg om jag sydde om den. "Den blir aldrig snygg" sa pappa.
Och han hade rätt. Nu ligger den i en påse, sönderklippt och halvfärdig.
Jag kommer aldrig sy färdigt den.
Hans skratt, det finns i mitt huvud hela tiden. Jag hör i mitt huvud hur han skrattar åt M när han försöker sig på att vara händigare än vad han är. Pappa skrattade alltid åt honom. Men han menade aldrig illa.
Man visste att när pappa skrattade åt en så var det med glimten i ögat, aldrig för att vara elak.
Det var underbart.
Han var underbar.




Den vackra rösten med det smittande skrattet. De kloka orden och rätta meningarna.
Du visade mig vägen, men hade själv irrat vilse.

Jag drömde om pappa härom natten.
Det har jag gjort två gånger sen det hände. Jag önskar att jag kunde få se honom varje natt i mina drömmar. Men hur mycket jag än önskar det, så dyker han inte alltid upp.
Två gånger. Som jag kan komma ihåg iallafall.
Han sprang på en strand...fort sprang han...han ville ut i vattnet. Jag stod lite längre bort. Jag tittade på honom.
Han sprang ut i vattnet och jag sprang efter. Jag ropade och ropade. Jag hörde att han grät. Han stannade och vände sig om och tittade på mig när jag kämpade mot vågorna för att komma ikapp honom.
Jag såg hans ledsna ansikte. Jag bad honom att inte fortsätta. Jag ville ha honom kvar. "Jag orkar inte mer Mikaela", sa han. Du måste...för våran skull, svarade jag med tårarna rinnande längs mina kinder.
Tillsammans gick vi upp stranden. Hand i hand.
I drömmen kunde jag hindra honom.
Hade jag kunnat göra något i verkligheten?
Hade jag kunnat rädda min pappa?

Detta är de frågorna som ständigt snurrar i mitt huvud. Hade jag kunnat hjälpa honom? Om han hade talat om för mig vad han hade tänkt, hade jag då kunnat övertala honom att inte göra det?
Hade min kärlek räckt för att få honom att stanna kvar hos oss?

Det gnager i mig och äter upp mig innifrån. Dessa frågor. Kommer jag någonsin få svar?

Det var den 30 juni.
Lördageftermiddag.
Min syster J från Göteborg ringde mig.
Hon frågade mig om jag hade pratat med pappa idag. Nej svarade jag, inte sen i torsdags. Han svarar inte i mobilen sa hon. Jag sa till henne att jag och M skulle åka dit direkt efter vi ätit middag. För att kolla att allt är ok. Vi hade tidigare i veckan bestämt med pappa att vi skulle ses nångång i helgen och ha myskväll. Så då kan vi ju lika gärna cykla dit om han inte svarar i telefonen. Jag lovade att höra av mig så fort jag pratat med pappa. Vi anade båda två att något var fel.
Vi sa hejdå och la på luren.

30 minuter senare ringer mamma.

-Vart är du? frågade hon.

-Jag är hemma. Vadådå? svarade jag

-Kan du komma hit nu på en gång? frågade hon

-Är det pappa? frågade jag.

-Ja.


Jag la på luren, och för en stund tror jag att mitt hjärta slutade slå. Jag visste vad som väntade mig hemma hos mamma. Det var nåt jag kände inom mig..
M som stod bredvid mig frågade vad som hänt. Jag vet inte svarade jag. Det är om pappa. Han frågade mig om han skulle följa med mig, men jag sa nej. Jag ringer när jag vet vad det är om sa jag.

-Vad har han gjort nu? Fan vad han oroar er hela tiden! Sa M med upprörd röst.
Jag ska fan ta ett allvarligt snack med honom sen!

-Han är borta nu, så det går inte. Svarade jag med gråten i halsen.

-Det vet du inget om. Svarade M

-Nej. Men jag vet det ändå.

Den korta cykelturen hem till min mammas hus som annars tar 2 minuter, kändes som en evighet.
Jag trampade och trampade men kom ingenvart kändes det som. Det flimrade framför ögonen och hjärtat slog fort.
I mammas hall slängde jag av mig skorna och gick in i köket. Där satt mamma. Och pappas syskon J och P.
Jag tittade på mamma.

-Pappa är död. Sa hon.

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Hur skriver man det första inlägget i en blogg för att bli tagen på allvar. Jag skapade inte denna blogg för att skriva massa strunt. Jag gjorde det för att jag känner att jag vill öppna mitt hjärta för någon. Mitt hjärta, mitt huvud och min själ är så sprängfyllda just nu. Tankar, känslor, frågor och undringar. Det får helt enkelt inte plats i mig, det måste ut.
Finns det någon som vill lyssna på mig? Någon som vill förstå mig? Någon som vill hjälpa mig?
Finns det någon som kan laga en trasig själ?

I denna blogg kommer jag berätta för er, om min Pappa, min bästa vän, min hjälte.
Jag kommer berätta för er om hur jag förlorade min bästa vän, min hjälte.
Jag kommer berätta för er hur jag känner, hur jag mår. Jag kommer berätta för er hur mycket jag saknar honom. Jag kommer berätta för er om min sorg, om min längtan efter honom.
Jag kommer ställa alla de frågor och funderingar jag har.
Jag kommer berätta för er om ångesten som smyger sig på när jag minst anar det.
Jag kommer berätta för er om paniken jag känner inför att leva utan min pappa.
Allt det jag inte kan säga högt kommer jag skriva här.
Jag kräver inga svar, det finns inga svar, jag vill bara att någon ska lyssna på mig.
Kanske kan det hjälpa? Kanske kan det laga mig? Kanske kan det läka såren?
Nej. Det kommer inte läka några sår. Eller laga min trasiga själ.
Men kanske kan det ge mig tröst.
Finns det någon som kan ge mig tröst?

Nu är klockan läggdags för mig. Dags att krypa in under täcket...vänta på ångesten och tårarna som tvingar sig på en sista gång innan jag somnar av utmattning.
Ett nytt inlägg kommer imorgon.
Godnatt

.