thesadeyedlady

Nu har det gått exakt 44 dagar.
Så mycket tankar jag haft under dessa dagar kommer jag antagligen inte ha under resten av mitt liv.
Jag har tänkt en hel del. Mina dagar har fyllts av tankar. Tankar om pappa, om mig, om min familj, om framtiden. Pappa, pappa, pappa. Hur jag än vrider och vänder och försöker så är han ändå det enda som snurrar i huvudet på mig.
Det går inte att se framåt just nu. Så fort jag kommer att tänka på någonting som jag ser fram emot så stoppas det av tanken av pappa. Pappa ingick i nästan alla mina framtidsplaner. Jag skulle så småningom ge honom barnbarn. Vi hade planer på bröllop, och pappa skulle sjunga för mig, det hade han lovat. "Maria, många mil och år från här" skulle han sjunga för mig. Den spelade han alltid för mig, ändå sedan jag var liten. På sin gitarr. Och han sjöng. Och jag sjöng med. Det var våran sång. Min och pappas.
Vem ska nu sjunga den för mig?
Jag hade sett fram emot att ge pappa barnbarn. Jag och M hade planer på det. Och pappa var så glad. Han såg fram emot att bli morfar. Han skulle bli världens bästa morfar. Han skulle lära barnen allt han kunde, och han skulle göra dom till rockstjärnor och poeter. Han skulle lära dom flugfiske och fågelskådning.
Vem ska nu göra detta?

Inlägget fortsätter ikväll.

Nu ska det "firas" fördelsedag. Min älskling M fyller 26.