thesadeyedlady

Där var det. Huset han längtat efter. Huset han sett i sina drömmar. Huset han alltid velat ha.
Vitt och mossa på taket. Det var vackert.
Det hade en liten egen gård, gräsmattor runt omkring. En stor rosbuske. Och hallonbuskar.
Huset var omringat av åkrar och skog.
Ett stenkast från huset låg sjön. Våran sjö. Ullvättern.
Det var rätt för pappa. Alla hans drömmar slog in när han fick huset.

Det var egentligen rätt skabbigt, huset. Men vi älskade det!
Det var det enda stället där vi kunde vara oss själva. Vi behövde aldrig spela någon annan. Allt var så trolskt. Det var så vackert.

Med hjälp av penslar och färg gjorde vi huset till vårat eget. Alla hjälpte till. Vi hade så roligt. det fanns inga krav, vi bara gjorde vad som föll oss in just då.
Pappa lät oss bestämma färger, han ville så gärna att det skulle vara vårat också. Och det blev det.
Vi grävde och flyttade om buskar och blommor ute på gården. Det blev fantastiskt. Precis så där personligt och speciellt som vi bara drömt om. Lika speciell som pappa.
Vi handlade möbler på loppis som vi körde hem i "den hoppande grodan" som vi kallade den. Pappas bil. En riktig skrothög, som hoppade fram innan den blivit varm.
Vi skrattade så när vi skulle åka ändå till Bjurtjärn i den bilen med halvful soffa på taket. Jag skämdes så! Men det var kul! Det var just med pappa man vågade göra såna saker,det var aldrig riktigt pinsamt att göra såna saker med honom.
Huset inreddes med de omaka loppismöblerna. Det blev annorlunda. och originellt, Precis som pappa.

Helgerna tillbringade vi tillsammans med pappa i huset. Det var höst, Och ofta regnade det. Men på landet gjorde det inget. Lilla R spatserade omkring på gården och på åkrarna i gummistövlar och fula mjukiskläder. Kläder man aldrig skulle ha på sig bland folk.
Här kunde man det.
Jag kunde sitta vid pappas köksbord och pyssla med mitt. Måla, sy eller skriva. Pappa satt alltid med mig, vi pratade och skrattade.
Vi åkte in till stan och handlade inför kvällen. Pappa handlade allt vi ville ha, han ville så gärna att vi skulle trivas när vi kom dit.

Pappa tog ofta ner oss till sjön. Vi kunde sitta där nere och bara njuta. Från klipporna såg vi Korpen. "Vi ska ut dit igen Mikaela, det lovar jag dig", Sade pappa alltid.

Vi satt ofta och bara tittade ut på åkrarna. Räknade rådjur. Och förundrades över hur otroligt fridfullt det var.
Ingen trafik eller rödljus. Inga sirener eller trängsel.
Bara vi och rådjuren. Och ljudet av våra hjärtan.

Vi kom inte till Korpen igen.
I Januari flyttade pappa därifrån. Från lugnet, in till staden igen.
Det krossade pappas hjärta. Vi trodde att det var huset han skulle leva i resten av sitt liv. Det blev inte så.
Han kom aldrig riktigt över det.

Han pratade om huset ofta efteråt.  Senast var de sista dagarna i hans liv.
Vi tittade på kort och mindes sensommaren och hösten i vårat hus.
Ullvätterstorp.

"It ain't nothin but a house
A house where nobody lives
Without love it ain't nothin but a house,
a house where Nobody lives"

Tom waits - House where nobody lives