thesadeyedlady

På köksbordet låg ett brev. En fågelbok. En kikare. Hans klocka och Waran-halsband. Fyra tusen kronor. En cd, Hard Rain med Bob Dylan. Och en lång novell, tillägnad mamma.
På vardagsrumsbordet stod ett tomt glas. Några ölflaskor. En skål med jordnötter. En blyertspenna och ett suddgummi. Det var allt.
Det var så pappa lämnade det.

Efter beskedet om pappas död kom chocken. En spark på en låda och några elaka ord, förbannande över pappa som lämnat oss. En minut av gråt. Sen var det lugnt en stund. Allt kändes så overkligt. De gick inte att gråta över nåt som inte hänt, så tänkte jag. För jag trodde att när som helst kommer han och knackar på dörren. Jag var helt säker på det. Jag trodde inte på att det verkligen hänt.
Pappas syster P, som hittade honom, berättade hur hon hade upptäckt honom. Hon hade åkt ut till honom just för att han inte hade svarat i telefonen på två dagar.
Inte heller när hon beskrev för oss hur och vart hon hittade honom kunde jag se det framför mig. Det var bara löjligt tyckte jag. Bara påhittat.
Allt kändes som vanligt, fast ändå så tomt. Någonting fattades mig.

Första natten tillbringade jag hemma hos mamma. Halva natten i köket. Vi satt där allihopa. Vi pratade som vanligt. Den enda saken som skilde sig var samtalsämnet. Pappa var samtalsämnet.
Andra halvan tillbringade jag på mammas soffa. Jag sov inte en minut. Jag låg och tittade i taket. Då och då kom mamma och satte sig i fåtöljen mittemot mig. Vi sa knappt nånting. Hon kunde inte heller sova. Vi bara frågade oss om och om igen hur han kunde göra detta. Hur kunde han lämna oss?

Brevet hämtade vi först två dagar efter. Det var ett så kallat avskedsbrev. Vad som stod i brevet kommer jag inte berätta nu, men att det kommer dyka upp delar av det i senare inlägg är inte omöjligt.

Kvällen vi läste brevet slutade på Akuten.