thesadeyedlady

Idag är en sån där dag, när jag tänker på hur det kunde ha varit. Nu.
Om du hade varit kvar hos oss.
Så många tankar som kommer upp, så många saker vi skulle ha gjort.
Hur annorlunda allt skulle varit om du fanns kvar.
Så annorlunda men ändå precis som vanligt.

Vi hade fortsatt med joggningen du och jag. Jag hade antagligen tröttnat igen, men du hade pushat på mig och motiverat mig. Jag hade antagligen varit i mitt livs form nu. Efter de framsteg du ledde mig till i våras så var jag nära till att bli frälst.
Jag kommer så väl ihåg våra rundor i skogen, ute i A9-spåren. Jag var usel i början och ville prompt springa själv, men du visste ju att det var för att jag inte ville visa dig hur dålig kondition jag hade!
Men efter några veckor gjorde jag stora framsteg. Du pushade mig till den ena rundan efter den andra. Från 2 km till 5 km, det blev till slut 9 km! Du var trött efter rundan, jag ville springa mer! Du hade gett mig otroliga krafter!
Du kunde inte sluta le, då var du stolt! Jag var stolt!
Jag älskade att göra dig stolt över mig.
Det har alltid varit viktigt för mig, att göra pappa stolt.
Om jag ska vara ärlig så tror jag att pappa var den enda som någonsin varit stolt över mig. Han krävde inte mycket av mig. Minsta framsteg jag gjorde, det kunde vara vad som helst, fick honom att sträcka på ryggen och visa att han var stolt över sin dotter. Det har ingen annan någonsin gjort.
Ofta pratade vi under våra joggingturer om hur löpandet fungerar som medicin för själen.
Som vore det lyckopiller.
Pappa bad mig en gång att hålla kvar vid joggningen när jag hade mina svackor i livet. Det skulle hjälpa mig som det hjälp honom många gånger sa han. Och jag förstod vad han menade.
Det har inte blivit många turer sedan i somras. Några få gånger med M i höstas. Men det ligger och gnager i mig. Kroppen vill börja igen. Själen vill ha hjälp.
Men hur ska jag klara det utan dig? Jag tror inte att jag kan ta mig ut dit utan dig.
Ska jag sitta på den där stentrappan och vila utan dig?
Ska jag sitta där efter min runda och vänta på att få se dig komma springande i mål? Och inse att du inte kommer...

"Hard times, baby well they come to us all
Sure as the tickin of the clock on the wall
Sure as the turnin of the night into day
Your smile dad, brings the mornin light to my eyes
Lifts away the blues when I rise
I hope that you´re coming to stay

Im waitin, waitin on a sunny day
Gonna chase the clouds away
Waitin on a sunny day"

Jag ska försöka idag.
Men det känns tungt. Det känns fel. Det känns jobbigt.
Att träffa någon som försökt men misslyckats.
Det gör mig förbannad. Och ledsen.
Det kommer inte gå.
Jag vill inte.

Det känns skönt att ha läst den.
Verkligen fått veta hur det gick till.
Egentligen så var det inget nytt, inget vi inte redan visste. Men ändå vill man veta allt som går att veta.
Och nu vet vi allt. Allt det iallafall...
Polis och obduktionsrapporten.

Med orden i rapporten kom också bilderna upp i huvudet.
Bilder av pappa. Bilder på en pappa som inte längre finns.
Vad gör man med de bilderna?
Jag vill inte ha bilder i huvuvdet på den pappan som hade blåa märken runt halsen.
Jag vill ha bilder av min pappa, den pappan som fortfarande lever. Inuti mig,

Rust never sleeps...
Och inte heller jag...

Önskar någon kunde slå mig i huvudet med något riktigt hårt så jag tuppade av.
Och fick sova...en liten stund.
Eller en halv stund räcker.
Jag orkar inte med röda ögon, bultande huvud och darrande händer.
Jag vill sova.

"The pain that often mingles in your fingertips..."

Det som skrevs i mitt förra inlägg kommer från boken "Pappa tog sitt liv."

Jag läser den där texten om och om igen. Gång på gång.
Jag kan den nästan innantill.
Den har fastnat i mitt hjärta för alltid.

Det är lätt att finna tröst i den, för en stund.

Kanske är allt bra där han är?
Kanske väntar han?
Kanske längtar han efter oss...

"Döden betyder ingenting.

Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.

Jag är jag och du är du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.

Nämn mig vid mitt vanliga, familjära namn,
tala till mig på samma sätt som du alltid brukade.
Ändra inte ditt tonfall, håll sorgen borta från din röst.

Skratta tillsammans med mig, som vi alltid brukade göra,
åt vardagens små ting.

Var med mig.
Le med mig.
Tänk på mig.
Bed för mig.

Låt mitt namn fortsätta vara en del av din vardag.
Livet betyder detsamma.
Ingenting har skett som förändrar det.
Livet går vidare, därför att det måste gå vidare.

Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.
Varför skulle du sluta tänka på mig för att du inte längre kan se mig?

Jag väntar på dig för en kort stund,
alldeles i närheten.

Allt är bra."

Idag kom boken jag skickat efter på nätet.
En nära vän till mig tipsade om den här boken för flera månader sedan. Jag har lånat den på biblioteket förut, men jag har aldrig vågat läsa den.
Nu känner jag att jag måste läsa den. Kanske kan den hjälpa? Iallafall lite?
Om inte annat så kanske kan den trösta.

Sanna Hagman - "Pappa tog sitt liv"

Det låter som pappa.
Genom gitarren kommer han fram.
Jag har suttit med pappas gitarr i famnen hela kvällen.
Tonerna är inte klara, och noterna är långt ifrån inpräntade i min hjärna. Men ändå känns det att dom finns där. Inom mig. De har alltid funnits där.
Ända sedan jag kan minnas har pappa spelat gitarr. Han använde aldrig några noter, jag tror inte ens han kunde några. Men spela kunde han. Det fanns i hans blod, i hans fingrar.
Jag var 10 år när pappa gav mig min första gitarr. Innan hade jag bara plinkat på hans gitarr. Jag kunde inte spela alls, men jag tror att pappa ändå hörde att det fanns i mig. Att vi delade samma blod.
Men min gitarr gick sönder, och jag spelade inte på flera år. Bara när jag kom hem till pappa försökte jag mig på de få ackorden han lärt mig en gång. Och de sitter kvar. Aldrig bortglömda, bara rostiga.
Nu spelar jag på pappas westerngitarr varje dag.
Tonerna blir fler, och nu bildar de små melodier.
Samma melodier som pappa en gång spelat för mig.
Nu hör jag att pappa finns i mitt blod.

"Jag hör toner från jag vet inte var,
en ensam trubadur på en sliten trottoar.
Sånger jag hört sen jag var ett litet barn,
toner jag vet att dom alltid stannar kvar
Ibland så känns det som han sjöng bara för mig,
jag är en mästare på att lura mig själv
Jag drömmer och låtsas att idag har blivit kväll
Och önskar att du kom och sa till mig
Dansa med mig, kom och dansa med mig...."

Ett nytt jävla år.
Hur kan tiden gå så långsamt, men ändå så fort?
Hur kan det redan ha gått 6 månader sedan vi förlorade pappa?
Alla dagar mellan juli och december har bara försvunnit. Jag kommer inte ihåg en enda av dom. Borta.
Jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt att tiden går så fort.
Går tiden för fort så glömmer man. Jag vill aldrig glömma.
Går tiden fort så är det lätt att låtsas. Och det är enklare. Att låtsas.

Hur ska man börja detta året på ett "bra" sätt?
Hur gör ni?

Jag tror jag träffade dig natten till igår.
Jag vte inte om jag drömde eller om jag var vaken. Men du var där. Du satt på min sängkant, jag kände dig så väl, jag kände din skinnjacka mot min hud. Du måste ha varit där. 
Jag kommer ihåg hur du såg ut, dit skratt och att du pratade med mig.
Men hur mycket jag än tänker så kommer jag inte ihåg exakt vad du sa.
"Kom igen nu Ela, tänk nu", är det enda som dyker upp i mitt huvud. Något sånt sa du till mig. Du ville få mig att förstå något, att jag skulle tänka till.
Jag vet inte....
Jag kanske har blivit paranoid och galen.
Men efter det kusin T berättade för mig, så måste jag tro på det.
Jag måste tro att du finns någonstans, och att du har det bra. Det kan inte vara en slump det hon berättade.
Och att du kanske, någon gång ibland, kommer ner och tittar till oss.
Gör du det?

En dag fylld av värme och kärlek. Skratt och leenden.
Inte idag. Inte för mig, Inte för oss.

En perfekt dag att ge upp?

Nej. Istället blir det falska leenden, ett smärtande hjärta, och osynliga tårar.


Står du i fågeltornet när vi kommer?
God jul pappa.

Jag försöker och försöker.
Det räcker aldrig till.
Jag räcker ut min hand hela tiden. Ingen tar den.
Det känns kallt och ensamt.
Jag räcker aldrig till.

Jag tittade igenom våra fotografier idag. Alla bilder vi samlat på oss genom åren. På min mamma och pappa, på mina syskon, och på mina släktingar. Jag har tittat på dessa fotografier miljontals gånger, men först nu slog det mig på riktigt. Det finns inga bilder på oss med pappa. Jag hittade ett fåtal, de kan räknas på min ena hand.
Det finns massvis med bilder på mig och mina syskon, men inte många med oss tillsammans med pappa. De "försvann" för många år sedan. Och det gör mig så ont. Fotografier är något av det viktigaste som finns, och nu finns det inte några. Det bränner så i mitt hjärta att veta att pappa ville att vi skulle glömma bort honom. Hur skulle vi någonsin kunna glömma honom?

Jag kommer ihåg den där cykelturen vi tog. Jag och pappa.
Det var dagen före skolavslutningen. Jag skulle nog sluta sexan tror jag.
Dagen hade tillbringats i affärer, letandes efter avslutningskläder. Mamma hade flätat mitt hår för att det skulle vara lockigt dagen efter.
Pappa tog med mig på en cykeltur den där kvällen. Det var varmt och härligt, en perfekt junikväll.
Vi cyklade ut till Marieberg. Pappa berättade om mannen som ropade efter Egon. Jag glömmer aldrig den historien! Det var något speciellt med pappas sätt att berätta. Varenda ord sjönk in i mig, och orden finns kvar i mig än. Jag behöver bara sluta ögonen så hör jag honom berätta om Egon.
Jag glömmer aldrig just den kvällen. Så många intryck och historier.
Min pappa var en hjälte.

"I´ve got one hand reaching for heaven
and the other one is dragging in the dirt"

Vad ska man göra när tårarna inte törs komma fram?
När jag inte vågar gråta mer, av rädsla att inte kunna få stopp på tårarna.
När man är rädd för att släppa taget om känslorna.

Ska jag hålla det inom mig?

Kan jag då gå sönder?