thesadeyedlady

Igår dök den upp igen. Fjädern.
Den flög rakt in genom den lilla springan i det öppna fönstret. Jag såg den i ögonvrån, men glömde bort att titta efter. Igår låg den där. Mitt på golvet under fönstret. Liten och grå. Nästan identisk med den jag hittade häromdagen.

Är det du pappa?

Jag måste tro på att det är något mer än ett konstigt sammanträffande.
Jag måste tro på att det inte är helt slut.
Det måste finnas något mer. Något inte alla kan se.
En liten gnutta hopp.
Att du finns kvar.

Jag ser dig överallt.
Jag hör dig överallt. 
Trädkronorna viskar ditt namn.
Molnen formar ditt ansikte.
Stjärnorna återspeglar dina ögon
Musiken ger mig din röst.
Du finns runt mig. I mig.


"Oh the river knows your name
And your tears falling like the rain
All around you suffering and pain
Oh the river knows your name

And the river hears you cry
As the lightning cracks the open sky
As your Momma sings a lullaby
Oh the river she knows why

Let the river wash you down
Beneath the surface with a rushing sound
Like a freight train passing through a town
Let the river wash you down

Let the river take away
All the words you and I could never say
In the silence Darling let us pray
Let the river take it all away "

Där var det. Huset han längtat efter. Huset han sett i sina drömmar. Huset han alltid velat ha.
Vitt och mossa på taket. Det var vackert.
Det hade en liten egen gård, gräsmattor runt omkring. En stor rosbuske. Och hallonbuskar.
Huset var omringat av åkrar och skog.
Ett stenkast från huset låg sjön. Våran sjö. Ullvättern.
Det var rätt för pappa. Alla hans drömmar slog in när han fick huset.

Det var egentligen rätt skabbigt, huset. Men vi älskade det!
Det var det enda stället där vi kunde vara oss själva. Vi behövde aldrig spela någon annan. Allt var så trolskt. Det var så vackert.

Med hjälp av penslar och färg gjorde vi huset till vårat eget. Alla hjälpte till. Vi hade så roligt. det fanns inga krav, vi bara gjorde vad som föll oss in just då.
Pappa lät oss bestämma färger, han ville så gärna att det skulle vara vårat också. Och det blev det.
Vi grävde och flyttade om buskar och blommor ute på gården. Det blev fantastiskt. Precis så där personligt och speciellt som vi bara drömt om. Lika speciell som pappa.
Vi handlade möbler på loppis som vi körde hem i "den hoppande grodan" som vi kallade den. Pappas bil. En riktig skrothög, som hoppade fram innan den blivit varm.
Vi skrattade så när vi skulle åka ändå till Bjurtjärn i den bilen med halvful soffa på taket. Jag skämdes så! Men det var kul! Det var just med pappa man vågade göra såna saker,det var aldrig riktigt pinsamt att göra såna saker med honom.
Huset inreddes med de omaka loppismöblerna. Det blev annorlunda. och originellt, Precis som pappa.

Helgerna tillbringade vi tillsammans med pappa i huset. Det var höst, Och ofta regnade det. Men på landet gjorde det inget. Lilla R spatserade omkring på gården och på åkrarna i gummistövlar och fula mjukiskläder. Kläder man aldrig skulle ha på sig bland folk.
Här kunde man det.
Jag kunde sitta vid pappas köksbord och pyssla med mitt. Måla, sy eller skriva. Pappa satt alltid med mig, vi pratade och skrattade.
Vi åkte in till stan och handlade inför kvällen. Pappa handlade allt vi ville ha, han ville så gärna att vi skulle trivas när vi kom dit.

Pappa tog ofta ner oss till sjön. Vi kunde sitta där nere och bara njuta. Från klipporna såg vi Korpen. "Vi ska ut dit igen Mikaela, det lovar jag dig", Sade pappa alltid.

Vi satt ofta och bara tittade ut på åkrarna. Räknade rådjur. Och förundrades över hur otroligt fridfullt det var.
Ingen trafik eller rödljus. Inga sirener eller trängsel.
Bara vi och rådjuren. Och ljudet av våra hjärtan.

Vi kom inte till Korpen igen.
I Januari flyttade pappa därifrån. Från lugnet, in till staden igen.
Det krossade pappas hjärta. Vi trodde att det var huset han skulle leva i resten av sitt liv. Det blev inte så.
Han kom aldrig riktigt över det.

Han pratade om huset ofta efteråt.  Senast var de sista dagarna i hans liv.
Vi tittade på kort och mindes sensommaren och hösten i vårat hus.
Ullvätterstorp.

"It ain't nothin but a house
A house where nobody lives
Without love it ain't nothin but a house,
a house where Nobody lives"

Tom waits - House where nobody lives

Det blonda håret med de grå stänken. Det brunbrända ansiktet med de blå ögonen.
Den smala spänstiga kroppen med det trasiga hjärtat.

Den vackra rösten med det smittande skrattet. De kloka orden och rätta meningarna.
Du visade mig alltid vägen. Själv hade du irrat vilse.

Du spelade på din gitarr, och hade munspelet i munnen.
Det kom fina melodier, vackra sånger och musik.
 
Du berättade om din barndom, både goda och onda minnen
Den trasslade till ditt liv, den gjorde dig tom.


Snälla kom tillbaka.
Jag behöver dig.
Jag klarar mig inte utan dig Pappa.

Jag har mycket i mitt huvud idag.
Vissa dagar kan vara ganska lugna, jag orkar helt enkelt inte tänka.
men idag är inte en sån dag. Idag svämmar min hjärna över av massa tankar.

Jag tänker på begravningen. Jag försöker komma ihåg saker. Men de vill inte ut.
De fastnar i mitt huvud och blandar ihop sig, allt blir bara massa trassel. Och ett stort töcken.
Jag kommer ihåg kistan. Jag kommer ihåg hur mitt hjärta slog lugnare när jag närmade mig, nästan varannat slag. Det var som att någon försökte ta mina hjärtslag. Kanske var det pappa?
Kistan var igenspikad. Låg han verkligen där i? Min pappa? Det vet jag inte. Kistan var kall. Men kärleken strömmade ut, och nådde mig ändå.
jag kände hans hand mot min när jag tog i kistan. Jag kände hans kind mot min när jag lade kinden mot den. Jag kände honom. Pappa
Helst ville jag bara öppna kistan. Slita av locket och rycka honom ur den. Skaka liv i honom. Och han skulle vakna. Och vi skulle gråta. Tillsammans.
Han skulle säga förlåt. Och vi skulle kramas och sen gå ut tillsammans. Allihop. Och skratta åt det.
Jag vill!!! Jag vill, jag vill.
Pappa.

Jag ska berätta om det som hände imorse. En sån obetydlig sak kan betyda så mycket.
Jag satt utanför mitt jobb...klockan var 6.30. Det var så lugnt runt mig, och solen sken mot mitt ansikte. Ur mina hörlurar strömmade musik.
Något mitt i en sång gjorde mig ledsen, och jag började tänka på pappa. Paniken hopade sig inom mig, och jag såg pappas vackra ansikte i mitt huvud.
jag kände tårarna som rann nerför kinden.
Då kom den. En fjäder. En liten gråvit fjäder. Den landade framför mina fötter. Jag blev helt förstenad. Jag tittade upp, men inga fåglar där.
"Är det du pappa?" frågade jag tyst och tittade upp mot den blå himmelen. Jag fick inget svar. Jag väntade mig inget svar heller.
Jag slutade jag gråta. För mig var fjädern ett tecken från pappa. Han såg mig sitta där själv, han såg mig ledsen och han hörde mig gråta.
Han visade mig att han finns där. Och att han vakar över mig. Min pappa.

"Då har jag ropat och ropat på pappa
då har jag ropat och bett till Gud."

På köksbordet låg ett brev. En fågelbok. En kikare. Hans klocka och Waran-halsband. Fyra tusen kronor. En cd, Hard Rain med Bob Dylan. Och en lång novell, tillägnad mamma.
På vardagsrumsbordet stod ett tomt glas. Några ölflaskor. En skål med jordnötter. En blyertspenna och ett suddgummi. Det var allt.
Det var så pappa lämnade det.

Efter beskedet om pappas död kom chocken. En spark på en låda och några elaka ord, förbannande över pappa som lämnat oss. En minut av gråt. Sen var det lugnt en stund. Allt kändes så overkligt. De gick inte att gråta över nåt som inte hänt, så tänkte jag. För jag trodde att när som helst kommer han och knackar på dörren. Jag var helt säker på det. Jag trodde inte på att det verkligen hänt.
Pappas syster P, som hittade honom, berättade hur hon hade upptäckt honom. Hon hade åkt ut till honom just för att han inte hade svarat i telefonen på två dagar.
Inte heller när hon beskrev för oss hur och vart hon hittade honom kunde jag se det framför mig. Det var bara löjligt tyckte jag. Bara påhittat.
Allt kändes som vanligt, fast ändå så tomt. Någonting fattades mig.

Första natten tillbringade jag hemma hos mamma. Halva natten i köket. Vi satt där allihopa. Vi pratade som vanligt. Den enda saken som skilde sig var samtalsämnet. Pappa var samtalsämnet.
Andra halvan tillbringade jag på mammas soffa. Jag sov inte en minut. Jag låg och tittade i taket. Då och då kom mamma och satte sig i fåtöljen mittemot mig. Vi sa knappt nånting. Hon kunde inte heller sova. Vi bara frågade oss om och om igen hur han kunde göra detta. Hur kunde han lämna oss?

Brevet hämtade vi först två dagar efter. Det var ett så kallat avskedsbrev. Vad som stod i brevet kommer jag inte berätta nu, men att det kommer dyka upp delar av det i senare inlägg är inte omöjligt.

Kvällen vi läste brevet slutade på Akuten.  

Nu har det gått exakt 44 dagar.
Så mycket tankar jag haft under dessa dagar kommer jag antagligen inte ha under resten av mitt liv.
Jag har tänkt en hel del. Mina dagar har fyllts av tankar. Tankar om pappa, om mig, om min familj, om framtiden. Pappa, pappa, pappa. Hur jag än vrider och vänder och försöker så är han ändå det enda som snurrar i huvudet på mig.
Det går inte att se framåt just nu. Så fort jag kommer att tänka på någonting som jag ser fram emot så stoppas det av tanken av pappa. Pappa ingick i nästan alla mina framtidsplaner. Jag skulle så småningom ge honom barnbarn. Vi hade planer på bröllop, och pappa skulle sjunga för mig, det hade han lovat. "Maria, många mil och år från här" skulle han sjunga för mig. Den spelade han alltid för mig, ändå sedan jag var liten. På sin gitarr. Och han sjöng. Och jag sjöng med. Det var våran sång. Min och pappas.
Vem ska nu sjunga den för mig?
Jag hade sett fram emot att ge pappa barnbarn. Jag och M hade planer på det. Och pappa var så glad. Han såg fram emot att bli morfar. Han skulle bli världens bästa morfar. Han skulle lära barnen allt han kunde, och han skulle göra dom till rockstjärnor och poeter. Han skulle lära dom flugfiske och fågelskådning.
Vem ska nu göra detta?

Inlägget fortsätter ikväll.

Nu ska det "firas" fördelsedag. Min älskling M fyller 26.

Jag hör hur en cykel parkeras utanför på gården. Automatiskt reser jag mig upp. Pappa!
För några sekunder tror jag att det är han. Men ingen ringer på dörren. Det var inte pappa. Han kommer aldrig komma igen.
Jag undrar hur länge jag kommer gå och reagera på såna småsaker. Sånt som påminner om pappa.
Jag tror hela tiden att det är han. En cykel eller bil som parkeras. Är det pappa som kommer tänker jag. Nej.
Varje gång jag svänger in på mammas lilla gata förväntar jag mig att se hans cykel mot staketet. Hans svarta militärcykel. Och det löjliga hemgjorda sadelskyddet han hade för att inte bli kall. Vi skrattade alltid åt det! Det såg så löjligt ut.
Vi skrattade alltid, jag och pappa! Åt allt!
Jag kan se det framför mig, i mitt huvud, hur vi står bredvid varandra och rotar bland prylarna på loppis, hur vi skrattar åt de fula sakerna folk köper! Jag kan se pappas min när jag visar den turkosa klänningen jag köpt, "Zigenarklänningen" som han kallade den. Den var så ful!
Men jag envisades med att den skulle bi snygg om jag sydde om den. "Den blir aldrig snygg" sa pappa.
Och han hade rätt. Nu ligger den i en påse, sönderklippt och halvfärdig.
Jag kommer aldrig sy färdigt den.
Hans skratt, det finns i mitt huvud hela tiden. Jag hör i mitt huvud hur han skrattar åt M när han försöker sig på att vara händigare än vad han är. Pappa skrattade alltid åt honom. Men han menade aldrig illa.
Man visste att när pappa skrattade åt en så var det med glimten i ögat, aldrig för att vara elak.
Det var underbart.
Han var underbar.




Den vackra rösten med det smittande skrattet. De kloka orden och rätta meningarna.
Du visade mig vägen, men hade själv irrat vilse.

Jag drömde om pappa härom natten.
Det har jag gjort två gånger sen det hände. Jag önskar att jag kunde få se honom varje natt i mina drömmar. Men hur mycket jag än önskar det, så dyker han inte alltid upp.
Två gånger. Som jag kan komma ihåg iallafall.
Han sprang på en strand...fort sprang han...han ville ut i vattnet. Jag stod lite längre bort. Jag tittade på honom.
Han sprang ut i vattnet och jag sprang efter. Jag ropade och ropade. Jag hörde att han grät. Han stannade och vände sig om och tittade på mig när jag kämpade mot vågorna för att komma ikapp honom.
Jag såg hans ledsna ansikte. Jag bad honom att inte fortsätta. Jag ville ha honom kvar. "Jag orkar inte mer Mikaela", sa han. Du måste...för våran skull, svarade jag med tårarna rinnande längs mina kinder.
Tillsammans gick vi upp stranden. Hand i hand.
I drömmen kunde jag hindra honom.
Hade jag kunnat göra något i verkligheten?
Hade jag kunnat rädda min pappa?

Detta är de frågorna som ständigt snurrar i mitt huvud. Hade jag kunnat hjälpa honom? Om han hade talat om för mig vad han hade tänkt, hade jag då kunnat övertala honom att inte göra det?
Hade min kärlek räckt för att få honom att stanna kvar hos oss?

Det gnager i mig och äter upp mig innifrån. Dessa frågor. Kommer jag någonsin få svar?

Det var den 30 juni.
Lördageftermiddag.
Min syster J från Göteborg ringde mig.
Hon frågade mig om jag hade pratat med pappa idag. Nej svarade jag, inte sen i torsdags. Han svarar inte i mobilen sa hon. Jag sa till henne att jag och M skulle åka dit direkt efter vi ätit middag. För att kolla att allt är ok. Vi hade tidigare i veckan bestämt med pappa att vi skulle ses nångång i helgen och ha myskväll. Så då kan vi ju lika gärna cykla dit om han inte svarar i telefonen. Jag lovade att höra av mig så fort jag pratat med pappa. Vi anade båda två att något var fel.
Vi sa hejdå och la på luren.

30 minuter senare ringer mamma.

-Vart är du? frågade hon.

-Jag är hemma. Vadådå? svarade jag

-Kan du komma hit nu på en gång? frågade hon

-Är det pappa? frågade jag.

-Ja.


Jag la på luren, och för en stund tror jag att mitt hjärta slutade slå. Jag visste vad som väntade mig hemma hos mamma. Det var nåt jag kände inom mig..
M som stod bredvid mig frågade vad som hänt. Jag vet inte svarade jag. Det är om pappa. Han frågade mig om han skulle följa med mig, men jag sa nej. Jag ringer när jag vet vad det är om sa jag.

-Vad har han gjort nu? Fan vad han oroar er hela tiden! Sa M med upprörd röst.
Jag ska fan ta ett allvarligt snack med honom sen!

-Han är borta nu, så det går inte. Svarade jag med gråten i halsen.

-Det vet du inget om. Svarade M

-Nej. Men jag vet det ändå.

Den korta cykelturen hem till min mammas hus som annars tar 2 minuter, kändes som en evighet.
Jag trampade och trampade men kom ingenvart kändes det som. Det flimrade framför ögonen och hjärtat slog fort.
I mammas hall slängde jag av mig skorna och gick in i köket. Där satt mamma. Och pappas syskon J och P.
Jag tittade på mamma.

-Pappa är död. Sa hon.

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Hur skriver man det första inlägget i en blogg för att bli tagen på allvar. Jag skapade inte denna blogg för att skriva massa strunt. Jag gjorde det för att jag känner att jag vill öppna mitt hjärta för någon. Mitt hjärta, mitt huvud och min själ är så sprängfyllda just nu. Tankar, känslor, frågor och undringar. Det får helt enkelt inte plats i mig, det måste ut.
Finns det någon som vill lyssna på mig? Någon som vill förstå mig? Någon som vill hjälpa mig?
Finns det någon som kan laga en trasig själ?

I denna blogg kommer jag berätta för er, om min Pappa, min bästa vän, min hjälte.
Jag kommer berätta för er om hur jag förlorade min bästa vän, min hjälte.
Jag kommer berätta för er hur jag känner, hur jag mår. Jag kommer berätta för er hur mycket jag saknar honom. Jag kommer berätta för er om min sorg, om min längtan efter honom.
Jag kommer ställa alla de frågor och funderingar jag har.
Jag kommer berätta för er om ångesten som smyger sig på när jag minst anar det.
Jag kommer berätta för er om paniken jag känner inför att leva utan min pappa.
Allt det jag inte kan säga högt kommer jag skriva här.
Jag kräver inga svar, det finns inga svar, jag vill bara att någon ska lyssna på mig.
Kanske kan det hjälpa? Kanske kan det laga mig? Kanske kan det läka såren?
Nej. Det kommer inte läka några sår. Eller laga min trasiga själ.
Men kanske kan det ge mig tröst.
Finns det någon som kan ge mig tröst?

Nu är klockan läggdags för mig. Dags att krypa in under täcket...vänta på ångesten och tårarna som tvingar sig på en sista gång innan jag somnar av utmattning.
Ett nytt inlägg kommer imorgon.
Godnatt

.