Kan någon laga en trasig själ?
Finns det någon som vill lyssna på mig? Någon som vill förstå mig? Någon som vill hjälpa mig?
Finns det någon som kan laga en trasig själ?
I denna blogg kommer jag berätta för er, om min Pappa, min bästa vän, min hjälte.
Jag kommer berätta för er om hur jag förlorade min bästa vän, min hjälte.
Jag kommer berätta för er hur jag känner, hur jag mår. Jag kommer berätta för er hur mycket jag saknar honom. Jag kommer berätta för er om min sorg, om min längtan efter honom.
Jag kommer ställa alla de frågor och funderingar jag har.
Jag kommer berätta för er om ångesten som smyger sig på när jag minst anar det.
Jag kommer berätta för er om paniken jag känner inför att leva utan min pappa.
Allt det jag inte kan säga högt kommer jag skriva här.
Jag kräver inga svar, det finns inga svar, jag vill bara att någon ska lyssna på mig.
Kanske kan det hjälpa? Kanske kan det laga mig? Kanske kan det läka såren?
Nej. Det kommer inte läka några sår. Eller laga min trasiga själ.
Men kanske kan det ge mig tröst.
Finns det någon som kan ge mig tröst?
Nu är klockan läggdags för mig. Dags att krypa in under täcket...vänta på ångesten och tårarna som tvingar sig på en sista gång innan jag somnar av utmattning.
Ett nytt inlägg kommer imorgon.
Godnatt
.Varför måste man vara så stark ?
Och varför måste allt fortsätta som vanligt. ?Livet måste gå vidare?, säger dom. Det är vad han hade velat. Vem fan vet det? Jag vill inte fortsätta som vanligt. Jag vill inte fortsätta som vanligt, eller vill, jag kan inte i alla fall. Men alla tror att jag kan det, och därför måste jag tydligen leva upp till allas förväntningar och leva mitt liv som vanligt igen. De som inte känner mig kan aldrig ana att något tragiskt har hänt eller att något fattas mig. Jag tror knappt att de som känner mig heller kan ana hur jag mår.
Ibland vill jag bara ställa mig rakt upp och skrika. Jag vill skaka tag i varenda jävel på jobbet och bara få ur mig min ilska. Jag vill bara lägga mig på marken mitt på stan och gråta, och jag vill att någon ska trösta mig, eller hjälpa mig.. Men nej, det skulle jag aldrig göra, det vet jag. Istället jobbar jag på som vanligt, håller i mina utbildningar för främlingar, som tror att jag är världens lyckligaste person. Till och med mina vänner tror nog att det här är glömt, och jag klandrar dom inte för det. Jag träffar dom igen som vanligt, kanske lite mindre, men vi festar, skrattar och skojar precis som vanligt, men inombords skriker jag.
Ingen kan ana något! Varför måste man vara så stark!
Jag vet inte varför jag måste spela en roll när jag är med andra.? Jag vet att jag inte måste men jag gör det ändå, omedvetet. Kan man lagra hur mycket sorg och ilska som helst innan man brister? Jag tror inte det? De tårar som kommer så fort jag blir ensam tycks inte räcka. Jag känner mig ändå sprängdfylld och jag vet inte vart jag ska ta vägen känns det som. Jag vill bara rymma, men vart jag än går så vill jag bara någon annanstans? HAN fattas mig så himla mycket, och det stora tomrummet som han lämnade, hur ska det kunna fyllas igen? Och om man kan laga en trasig själ? Det vet jag inte. Men om du kommer på hur, så skulle jag också vilja veta.
Jag älskar dig Mikaela. Det var otroligt jobbigt att läsa vad du hade skrivit, men du ska veta att jag förstår precis vad du säger. Jag hoppas att det hjälper dig lite att få ur dig dina tankar. Det gläder mig också att se att du har ärvt pappas sätt att skriva!
/J
