thesadeyedlady

Jag hör hur en cykel parkeras utanför på gården. Automatiskt reser jag mig upp. Pappa!
För några sekunder tror jag att det är han. Men ingen ringer på dörren. Det var inte pappa. Han kommer aldrig komma igen.
Jag undrar hur länge jag kommer gå och reagera på såna småsaker. Sånt som påminner om pappa.
Jag tror hela tiden att det är han. En cykel eller bil som parkeras. Är det pappa som kommer tänker jag. Nej.
Varje gång jag svänger in på mammas lilla gata förväntar jag mig att se hans cykel mot staketet. Hans svarta militärcykel. Och det löjliga hemgjorda sadelskyddet han hade för att inte bli kall. Vi skrattade alltid åt det! Det såg så löjligt ut.
Vi skrattade alltid, jag och pappa! Åt allt!
Jag kan se det framför mig, i mitt huvud, hur vi står bredvid varandra och rotar bland prylarna på loppis, hur vi skrattar åt de fula sakerna folk köper! Jag kan se pappas min när jag visar den turkosa klänningen jag köpt, "Zigenarklänningen" som han kallade den. Den var så ful!
Men jag envisades med att den skulle bi snygg om jag sydde om den. "Den blir aldrig snygg" sa pappa.
Och han hade rätt. Nu ligger den i en påse, sönderklippt och halvfärdig.
Jag kommer aldrig sy färdigt den.
Hans skratt, det finns i mitt huvud hela tiden. Jag hör i mitt huvud hur han skrattar åt M när han försöker sig på att vara händigare än vad han är. Pappa skrattade alltid åt honom. Men han menade aldrig illa.
Man visste att när pappa skrattade åt en så var det med glimten i ögat, aldrig för att vara elak.
Det var underbart.
Han var underbar.




Den vackra rösten med det smittande skrattet. De kloka orden och rätta meningarna.
Du visade mig vägen, men hade själv irrat vilse.