thesadeyedlady

Det var den 30 juni.
Lördageftermiddag.
Min syster J från Göteborg ringde mig.
Hon frågade mig om jag hade pratat med pappa idag. Nej svarade jag, inte sen i torsdags. Han svarar inte i mobilen sa hon. Jag sa till henne att jag och M skulle åka dit direkt efter vi ätit middag. För att kolla att allt är ok. Vi hade tidigare i veckan bestämt med pappa att vi skulle ses nångång i helgen och ha myskväll. Så då kan vi ju lika gärna cykla dit om han inte svarar i telefonen. Jag lovade att höra av mig så fort jag pratat med pappa. Vi anade båda två att något var fel.
Vi sa hejdå och la på luren.

30 minuter senare ringer mamma.

-Vart är du? frågade hon.

-Jag är hemma. Vadådå? svarade jag

-Kan du komma hit nu på en gång? frågade hon

-Är det pappa? frågade jag.

-Ja.


Jag la på luren, och för en stund tror jag att mitt hjärta slutade slå. Jag visste vad som väntade mig hemma hos mamma. Det var nåt jag kände inom mig..
M som stod bredvid mig frågade vad som hänt. Jag vet inte svarade jag. Det är om pappa. Han frågade mig om han skulle följa med mig, men jag sa nej. Jag ringer när jag vet vad det är om sa jag.

-Vad har han gjort nu? Fan vad han oroar er hela tiden! Sa M med upprörd röst.
Jag ska fan ta ett allvarligt snack med honom sen!

-Han är borta nu, så det går inte. Svarade jag med gråten i halsen.

-Det vet du inget om. Svarade M

-Nej. Men jag vet det ändå.

Den korta cykelturen hem till min mammas hus som annars tar 2 minuter, kändes som en evighet.
Jag trampade och trampade men kom ingenvart kändes det som. Det flimrade framför ögonen och hjärtat slog fort.
I mammas hall slängde jag av mig skorna och gick in i köket. Där satt mamma. Och pappas syskon J och P.
Jag tittade på mamma.

-Pappa är död. Sa hon.