thesadeyedlady

Det låter som pappa.
Genom gitarren kommer han fram.
Jag har suttit med pappas gitarr i famnen hela kvällen.
Tonerna är inte klara, och noterna är långt ifrån inpräntade i min hjärna. Men ändå känns det att dom finns där. Inom mig. De har alltid funnits där.
Ända sedan jag kan minnas har pappa spelat gitarr. Han använde aldrig några noter, jag tror inte ens han kunde några. Men spela kunde han. Det fanns i hans blod, i hans fingrar.
Jag var 10 år när pappa gav mig min första gitarr. Innan hade jag bara plinkat på hans gitarr. Jag kunde inte spela alls, men jag tror att pappa ändå hörde att det fanns i mig. Att vi delade samma blod.
Men min gitarr gick sönder, och jag spelade inte på flera år. Bara när jag kom hem till pappa försökte jag mig på de få ackorden han lärt mig en gång. Och de sitter kvar. Aldrig bortglömda, bara rostiga.
Nu spelar jag på pappas westerngitarr varje dag.
Tonerna blir fler, och nu bildar de små melodier.
Samma melodier som pappa en gång spelat för mig.
Nu hör jag att pappa finns i mitt blod.