Waitin´on a sunny day
Idag är en sån där dag, när jag tänker på hur det kunde ha varit. Nu.
Om du hade varit kvar hos oss.
Så många tankar som kommer upp, så många saker vi skulle ha gjort.
Hur annorlunda allt skulle varit om du fanns kvar.
Så annorlunda men ändå precis som vanligt.
Vi hade fortsatt med joggningen du och jag. Jag hade antagligen tröttnat igen, men du hade pushat på mig och motiverat mig. Jag hade antagligen varit i mitt livs form nu. Efter de framsteg du ledde mig till i våras så var jag nära till att bli frälst.
Jag kommer så väl ihåg våra rundor i skogen, ute i A9-spåren. Jag var usel i början och ville prompt springa själv, men du visste ju att det var för att jag inte ville visa dig hur dålig kondition jag hade!
Men efter några veckor gjorde jag stora framsteg. Du pushade mig till den ena rundan efter den andra. Från 2 km till 5 km, det blev till slut 9 km! Du var trött efter rundan, jag ville springa mer! Du hade gett mig otroliga krafter!
Du kunde inte sluta le, då var du stolt! Jag var stolt!
Jag älskade att göra dig stolt över mig.
Det har alltid varit viktigt för mig, att göra pappa stolt.
Om jag ska vara ärlig så tror jag att pappa var den enda som någonsin varit stolt över mig. Han krävde inte mycket av mig. Minsta framsteg jag gjorde, det kunde vara vad som helst, fick honom att sträcka på ryggen och visa att han var stolt över sin dotter. Det har ingen annan någonsin gjort.
Ofta pratade vi under våra joggingturer om hur löpandet fungerar som medicin för själen.
Som vore det lyckopiller.
Pappa bad mig en gång att hålla kvar vid joggningen när jag hade mina svackor i livet. Det skulle hjälpa mig som det hjälp honom många gånger sa han. Och jag förstod vad han menade.
Det har inte blivit många turer sedan i somras. Några få gånger med M i höstas. Men det ligger och gnager i mig. Kroppen vill börja igen. Själen vill ha hjälp.
Men hur ska jag klara det utan dig? Jag tror inte att jag kan ta mig ut dit utan dig.
Ska jag sitta på den där stentrappan och vila utan dig?
Ska jag sitta där efter min runda och vänta på att få se dig komma springande i mål? Och inse att du inte kommer...
"Hard times, baby well they come to us all
Sure as the tickin of the clock on the wall
Sure as the turnin of the night into day
Your smile dad, brings the mornin light to my eyes
Lifts away the blues when I rise
I hope that you´re coming to stay
Im waitin, waitin on a sunny day
Gonna chase the clouds away
Waitin on a sunny day"
Om du hade varit kvar hos oss.
Så många tankar som kommer upp, så många saker vi skulle ha gjort.
Hur annorlunda allt skulle varit om du fanns kvar.
Så annorlunda men ändå precis som vanligt.
Vi hade fortsatt med joggningen du och jag. Jag hade antagligen tröttnat igen, men du hade pushat på mig och motiverat mig. Jag hade antagligen varit i mitt livs form nu. Efter de framsteg du ledde mig till i våras så var jag nära till att bli frälst.
Jag kommer så väl ihåg våra rundor i skogen, ute i A9-spåren. Jag var usel i början och ville prompt springa själv, men du visste ju att det var för att jag inte ville visa dig hur dålig kondition jag hade!
Men efter några veckor gjorde jag stora framsteg. Du pushade mig till den ena rundan efter den andra. Från 2 km till 5 km, det blev till slut 9 km! Du var trött efter rundan, jag ville springa mer! Du hade gett mig otroliga krafter!
Du kunde inte sluta le, då var du stolt! Jag var stolt!
Jag älskade att göra dig stolt över mig.
Det har alltid varit viktigt för mig, att göra pappa stolt.
Om jag ska vara ärlig så tror jag att pappa var den enda som någonsin varit stolt över mig. Han krävde inte mycket av mig. Minsta framsteg jag gjorde, det kunde vara vad som helst, fick honom att sträcka på ryggen och visa att han var stolt över sin dotter. Det har ingen annan någonsin gjort.
Ofta pratade vi under våra joggingturer om hur löpandet fungerar som medicin för själen.
Som vore det lyckopiller.
Pappa bad mig en gång att hålla kvar vid joggningen när jag hade mina svackor i livet. Det skulle hjälpa mig som det hjälp honom många gånger sa han. Och jag förstod vad han menade.
Det har inte blivit många turer sedan i somras. Några få gånger med M i höstas. Men det ligger och gnager i mig. Kroppen vill börja igen. Själen vill ha hjälp.
Men hur ska jag klara det utan dig? Jag tror inte att jag kan ta mig ut dit utan dig.
Ska jag sitta på den där stentrappan och vila utan dig?
Ska jag sitta där efter min runda och vänta på att få se dig komma springande i mål? Och inse att du inte kommer...
"Hard times, baby well they come to us all
Sure as the tickin of the clock on the wall
Sure as the turnin of the night into day
Your smile dad, brings the mornin light to my eyes
Lifts away the blues when I rise
I hope that you´re coming to stay
Im waitin, waitin on a sunny day
Gonna chase the clouds away
Waitin on a sunny day"
Kommentarer
Trackback
