thesadeyedlady

Jag tittade igenom våra fotografier idag. Alla bilder vi samlat på oss genom åren. På min mamma och pappa, på mina syskon, och på mina släktingar. Jag har tittat på dessa fotografier miljontals gånger, men först nu slog det mig på riktigt. Det finns inga bilder på oss med pappa. Jag hittade ett fåtal, de kan räknas på min ena hand.
Det finns massvis med bilder på mig och mina syskon, men inte många med oss tillsammans med pappa. De "försvann" för många år sedan. Och det gör mig så ont. Fotografier är något av det viktigaste som finns, och nu finns det inte några. Det bränner så i mitt hjärta att veta att pappa ville att vi skulle glömma bort honom. Hur skulle vi någonsin kunna glömma honom?

Jag kommer ihåg den där cykelturen vi tog. Jag och pappa.
Det var dagen före skolavslutningen. Jag skulle nog sluta sexan tror jag.
Dagen hade tillbringats i affärer, letandes efter avslutningskläder. Mamma hade flätat mitt hår för att det skulle vara lockigt dagen efter.
Pappa tog med mig på en cykeltur den där kvällen. Det var varmt och härligt, en perfekt junikväll.
Vi cyklade ut till Marieberg. Pappa berättade om mannen som ropade efter Egon. Jag glömmer aldrig den historien! Det var något speciellt med pappas sätt att berätta. Varenda ord sjönk in i mig, och orden finns kvar i mig än. Jag behöver bara sluta ögonen så hör jag honom berätta om Egon.
Jag glömmer aldrig just den kvällen. Så många intryck och historier.
Min pappa var en hjälte.

"I´ve got one hand reaching for heaven
and the other one is dragging in the dirt"

Vad ska man göra när tårarna inte törs komma fram?
När jag inte vågar gråta mer, av rädsla att inte kunna få stopp på tårarna.
När man är rädd för att släppa taget om känslorna.

Ska jag hålla det inom mig?

Kan jag då gå sönder?

jo...
Fars dag ja...
Hur ska man beté sig på fars dag när man inte längre har sin pappa kvar i livet?

Jag kan känna mig riktigt bitter på alla som har sina pappor kvar.
Och så otroligt avundsjuk.
Det är så orättvist.

5/11.
Dagen då min pappa skulle fyllt 51 år.
Det kändes långt in i ryggmärgen att han inte fanns här.

För ett år sedan firade vi pappas 50-årsdag vid Vänerns strand. Vi grillade korv, drack varm Oboy och lekte kurragömma med hunden. Vi var där hela famljen, precis så som pappa ville ha det.
Han ville ha en lugn födelsedag tillsammans med oss, där vi gjorde något som han älskade. Att vara ute i naturen.
Vi sjöng och han öppnade presenter och posade glatt framför kameran iklädd den fina joggingoverallen, den fula mössan och den randiga halsduken som jag stickat åt honom. Vi skrattade hysteriskt åt hans utstyrsel, men han skrattade mest!
Just då var han nog den lyckligaste människan i världen.

Nu när jag ändå är igång ock skriver, och är både ledsen och förbannad så kan jag lika gärna skriva lite till.
Ett argare inlägg.

Detta är till en annan familjen A.
En familj som är nära släkt till oss.
Denna familj består av vidriga, äckliga och hemska människor.
Det är människor som ljuger, förvrider och sprider vidare allt man säger till dom.
Livsfarliga människor.

Detta är människor jag har umgåtts med under hela min uppväxt, människor jag förtrott mig åt.
Nu visar de på riktigt vilka de är, och vad de är ute efter.

Jag kan inte ens beskriva med ord vad jag känner för dessa människor.

För normala människor låter detta kanske konstigt, men efter allt de utsatt oss för efter att pappa gått bort, så kan jag säga rakt ut att jag önskar dom allt ont i världen.
Det låter kanske överdrivet och drastiskt, men så är det.
Människor som vill att allt ska kretsa kring dom, till vilket pris som helst.
Avskyvärda och nersupna idioter.

Kalla mig ond. Det kan jag ta.
Jag hatar dessa människor.

Hur kan dom utsätta våran familj för deras skitsnack?
Har vi inte gått igenom tillräckligt?
Har vi det inte jobbigt nog som det är?

Hat är det enda jag känner.
Rent hat.

Sorg och alkohol.
Igår försökte jag mig på denna blandning.
Någonstans inom mig trodde jag att det skulle fungera.
Jag ville dränka mig i alkohol.
Domna bort för en stund.
Stå stilla en sekund.
Låtsas att jag mår bra.
Men leendet blev falskt och skrattet likaså.
Jag har alltid varit bra på att låtsas. Jag har alltid varit bra på att visa upp någon annan.
Men inuti mig lever någon annan än den ni ser.

Gårdagskvällen tog slut fort.
Jag försökte låtsas in i det sista, men klumpen i magen blev för stor.
I mitt hem fick jag min tröst. Ensamheten och mörkret hjälper mig. Det är där jag kan känna pappa.
"Då har jag ropat och ropat på pappa, då har jag ropat och bett till Gud"

När ska detta gå över?
Kan inte någon hjälpa mig ur detta?
Jag vill inte vara ledsen mera. En stor del av mig har dött. Och där det är dött är det mörkt.
Hur ska jag orka leva i mörker?
Varför kan jag inte gå vidare?
Jag vill inte låtsas mera.

Helst vill jag vara ensam jämt. För då kan jag prata med min pappa. Det är då han hör mig.
Men hur länge klarar man av att vara ensam?

Är jag bitter?
Ja.
Och avundsjuk.
Jag är avundsjuk på alla som har sin pappa kvar.
Varför fick inte jag behålla min pappa?

Hur kan det vara så orättvist?

 

"Men det är kanske bara det jag vill minnas, som jag minns"

Ibland finns det där.
Behovet att få berätta.
Alla de där minnena och händelserna...de trängs i mitt huvud. De får helt enkelt inte plats.
Jag vill bara berätta!
Om min pappa! Jag vill inte komma ihåg honom som mannen som tog sitt liv och lämnade sina barn.
Jag vill berätta om min riktiga pappa.
Jag är så rädd att jag ska glömma bort honom. Hur han var. Trots att det enda som snurrar i mitt huvud dygnet runt är bilder av min pappa, så är jag så rädd att glömma.
Hans röst, den finns inom mig, men ändå är det så svårt att få fram den. Och det gör mig panikslagen. Får jag någonsin höra den rösten igen?

Det är svårt att få fram det. Det är så svårt att beskriva i ord hur stor min pappa var. Och hur mycket han betydde för mig. En pappa är ju alltid en pappa, den skane är ju självklar. Men min pappa var inte bara en pappa, han var så mycket mer. Han var en vän. Någon att prata med, någon att lita på. Någon som alltid fanns där.  Det finns inte någonting jag inte kunde berätta för honom.
Och jag har förstått att pappa kände precis likadant. Ända sedan jag var liten har pappa berättat saker för mig. Nu i vuxen ålder har jag förstått att jag kanske har fått bära mer än vad borde.
Men jag har aldrig sett det som något negativt. Jag har alltid funnits där för pappa när han behövt prata, och jag vet att han uppskattade det.
Pappa berättade ofta om sin släkt och sin familj, Jag har fått höra om allt som gjort pappa till den han var. Både om elände och bättre stunder. Jag har alltid lyssnat och verkligen försökt förstå. Jag har alltid funnits där. Och det är någonting som jag kan bära med mig nu. Att jag alltid fanns där, aldrig svek. Och jag vet att jag gjorde allt jag kunde för pappa.
Att det inte var mitt fel.



"Gud är ett ostöpt ljus"
Rats Monander