thesadeyedlady

Det var en gång en prins.
Han föddes en kall novemberdag.
Han hade blåa ögon och lockigt ljust hår. Han var den vackraste människan världen hade skådat.
Denna prins bar på ett leende som kunde smälta hjärtan och ett skratt som kunde locka fram tårar. Han var fantastisk.
Den unge prinsen var fylld med drömmar och förhoppningar om livet. Men inuti honom fanns fler tankar. Tankar om att aldrig räcka till, aldrig riktigt passa in i denna värld.
Prinsen växte upp, han träffade den överväldigande kärleken, en kärlek som fick honom att tappa fotfästet. För en stund var prinsen lycklig.
Men oron och tankarna fanns där, och växte sig starkare och starkare med tiden.
Kärlek kunde inte rädda prinsen från att falla samman. Gång på gång rasade väggarna runtom. Ingen kunde längre rädda prinsen från sig själv.
I femtio år kämpade prinsen, men bördorna blev för tunga för hans tunna kropp och svaga hjärta.

Den 30 juni 2007 tog den vackre prinsen sina sista andetag.

Det är idag den 30 juni 2008, ett år har gått.
Jag inser idag att världen inte förtjänade en prins som honom.
Och jag vet också att det aldrig kommer finnas en finare människa än honom.

Han var mannen i mitt liv.
Med det menar jag att han har gjort mig till den jag är. Och jag vet att att han finns i mig, hans blod rinner i mig. Hans kärlek finns i mitt hjärta.

Jag kommer aldrig älska någon lika mycket som jag älskar min pappa.
Aldrig.

För exakt ett år sedan satt jag på pappas altan tillsammans med pappa och M.
Solen stekte och vi åt en underbar frukost med jordgubbar och solmogna smultron. Vi drack kaffe och skrattade i timmar.
Jag visste då inte att jag hade tre dagar kvar med min pappa.
För Tre dagar senare tog han sitt liv.
Detta är en jobbig vecka för mig.
För ett år sedan tillbringade jag min sista vecka tillsammans med pappa.
Och jag minns varje minut. Jag minns varje ord vi sa. Jag minns varje låt vi spelade. Jag minns allt. I minsta detalj.
På något sätt tog jag till mig allt som hände under de dagarna. Som om jag visste vad som skulle hända. Jag kände att något var fel, jag visste hur pappa mådde innerst inne, och jag visste vad han tänkte.
Jag har memorerat allt vi sade i mitt hjärta. Jag kan fortfarande höra hans röst, hur han berättade för mig hur otroligt ledsen han var. Jag kunde inte göra något. Mer än att lyssna, och försöka trösta. Kanske hjälpte det honom lite. Jag vill tro att jag fanns där vid hans sida. Och jag vill tro att han tänkte på mig en sista gång, med kärlek, och som en hjälpande hand, innan han tog det slutgiltiga steget.

Nu vill jag sova. Och hoppas att natten drar ur alla tankar ur mitt huvud. Med hopp om jag vaknar imorgon och allting bara var en mardröm.

MIn första midsommar någonsin utan pappa.
Detta är den sista högtiden under det senaste året som vi får "fira" utan pappa.
Nu börjar allt om igen. En gång till.

Den var underbar! Filmen. Sex and the city - The movie.
Fantastisk. Underbar. Som jag förväntat mig, fast om möjligt ännu bättre.
Kärlek kärlek kärlek.
Inatt kommer jag sova gott.
Med hopp om att kärlek aldrig dör.