Ett år.
Han föddes en kall novemberdag.
Han hade blåa ögon och lockigt ljust hår. Han var den vackraste människan världen hade skådat.
Denna prins bar på ett leende som kunde smälta hjärtan och ett skratt som kunde locka fram tårar. Han var fantastisk.
Den unge prinsen var fylld med drömmar och förhoppningar om livet. Men inuti honom fanns fler tankar. Tankar om att aldrig räcka till, aldrig riktigt passa in i denna värld.
Prinsen växte upp, han träffade den överväldigande kärleken, en kärlek som fick honom att tappa fotfästet. För en stund var prinsen lycklig.
Men oron och tankarna fanns där, och växte sig starkare och starkare med tiden.
Kärlek kunde inte rädda prinsen från att falla samman. Gång på gång rasade väggarna runtom. Ingen kunde längre rädda prinsen från sig själv.
I femtio år kämpade prinsen, men bördorna blev för tunga för hans tunna kropp och svaga hjärta.
Den 30 juni 2007 tog den vackre prinsen sina sista andetag.
Det är idag den 30 juni 2008, ett år har gått.
Jag inser idag att världen inte förtjänade en prins som honom.
Och jag vet också att det aldrig kommer finnas en finare människa än honom.
Han var mannen i mitt liv.
Med det menar jag att han har gjort mig till den jag är. Och jag vet att att han finns i mig, hans blod rinner i mig. Hans kärlek finns i mitt hjärta.
Jag kommer aldrig älska någon lika mycket som jag älskar min pappa.
Aldrig.
It's too hot to sleep time is running away
Feel like my soul has turned into steel
I've still got the scars that the sun didn't heal
There's not even room enough to be anywhere
It's not dark yet, but it's getting there"
Jag har själv depression och ångest i min släkt och en nära släkting som för längesen försökte ta sitt liv utan att lyckas. Denna fruktansvärda sjukdom som inte syns på utsidan, men som är ett helvete på insidan för den som drabbas. Den som bestämmer sig för att inte leva längre lämnar ju många frågetecken efter sig, och jag kan även misstänka att det är en blanding av sorg, kärlek och ilska. Jag var tillsammans med en tjej förra sommaren vars pappa också tog sitt liv. Det sätter sina spår, såklart. Samtidigt så får man väl försöka tänka att han inte lider längre, utan att han har det bra nu. Det gäller ju även din pappa. När min mamma och pappa skiljdes så var jag faktiskt orolig för att min pappa skulle ta samma beslut som din... även om det är längesen nu.
Kram
När man sitter och är lugn inombords. Harmonisk, glad. Nerverna fungerar som dom ska. Just då vet man väldigt lite om vad som händer i en kropp där varje minut känns outhärdlig. Man brukar säga att ångest och depression är två sidor av samma mynt. Jag har sjäv fått smaka på hur panikångest känns, men däremot klarat mig bra mot depression. Dvs, jag har väl inte varit deprimerad på ett sjukdomligt sätt, utan mer som folk i allmänhet. Panikångesten däremot har kommit och gått sen jag var tolv. Vissa hävdar att människor som tar sina liv är "fega". Jag antar att du hört det själv. Jag tycker varken att det är fegt eller modigt, utan snarare ett "nödvändigt ont". Något som behövdes göras just då för att komma undan helvetet. Ungefär som att dra undan handen från plattan när den blivit för varm. Det är en extremt svår fråga och de som blir lämnade kvar.. ja.. jag kan bara föreställa mig hur det känns. Kanske man kan tänka så här att... Smärtan för honom att stanna kvar var värre än smärtan han lämnar kvar...
Kram från mig
