thesadeyedlady

Rust never sleeps...
Och inte heller jag...

Önskar någon kunde slå mig i huvudet med något riktigt hårt så jag tuppade av.
Och fick sova...en liten stund.
Eller en halv stund räcker.
Jag orkar inte med röda ögon, bultande huvud och darrande händer.
Jag vill sova.

"The pain that often mingles in your fingertips..."

Det som skrevs i mitt förra inlägg kommer från boken "Pappa tog sitt liv."

Jag läser den där texten om och om igen. Gång på gång.
Jag kan den nästan innantill.
Den har fastnat i mitt hjärta för alltid.

Det är lätt att finna tröst i den, för en stund.

Kanske är allt bra där han är?
Kanske väntar han?
Kanske längtar han efter oss...

"Döden betyder ingenting.

Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.

Jag är jag och du är du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.

Nämn mig vid mitt vanliga, familjära namn,
tala till mig på samma sätt som du alltid brukade.
Ändra inte ditt tonfall, håll sorgen borta från din röst.

Skratta tillsammans med mig, som vi alltid brukade göra,
åt vardagens små ting.

Var med mig.
Le med mig.
Tänk på mig.
Bed för mig.

Låt mitt namn fortsätta vara en del av din vardag.
Livet betyder detsamma.
Ingenting har skett som förändrar det.
Livet går vidare, därför att det måste gå vidare.

Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.
Varför skulle du sluta tänka på mig för att du inte längre kan se mig?

Jag väntar på dig för en kort stund,
alldeles i närheten.

Allt är bra."

Idag kom boken jag skickat efter på nätet.
En nära vän till mig tipsade om den här boken för flera månader sedan. Jag har lånat den på biblioteket förut, men jag har aldrig vågat läsa den.
Nu känner jag att jag måste läsa den. Kanske kan den hjälpa? Iallafall lite?
Om inte annat så kanske kan den trösta.

Sanna Hagman - "Pappa tog sitt liv"

Det låter som pappa.
Genom gitarren kommer han fram.
Jag har suttit med pappas gitarr i famnen hela kvällen.
Tonerna är inte klara, och noterna är långt ifrån inpräntade i min hjärna. Men ändå känns det att dom finns där. Inom mig. De har alltid funnits där.
Ända sedan jag kan minnas har pappa spelat gitarr. Han använde aldrig några noter, jag tror inte ens han kunde några. Men spela kunde han. Det fanns i hans blod, i hans fingrar.
Jag var 10 år när pappa gav mig min första gitarr. Innan hade jag bara plinkat på hans gitarr. Jag kunde inte spela alls, men jag tror att pappa ändå hörde att det fanns i mig. Att vi delade samma blod.
Men min gitarr gick sönder, och jag spelade inte på flera år. Bara när jag kom hem till pappa försökte jag mig på de få ackorden han lärt mig en gång. Och de sitter kvar. Aldrig bortglömda, bara rostiga.
Nu spelar jag på pappas westerngitarr varje dag.
Tonerna blir fler, och nu bildar de små melodier.
Samma melodier som pappa en gång spelat för mig.
Nu hör jag att pappa finns i mitt blod.

"Jag hör toner från jag vet inte var,
en ensam trubadur på en sliten trottoar.
Sånger jag hört sen jag var ett litet barn,
toner jag vet att dom alltid stannar kvar
Ibland så känns det som han sjöng bara för mig,
jag är en mästare på att lura mig själv
Jag drömmer och låtsas att idag har blivit kväll
Och önskar att du kom och sa till mig
Dansa med mig, kom och dansa med mig...."

Ett nytt jävla år.
Hur kan tiden gå så långsamt, men ändå så fort?
Hur kan det redan ha gått 6 månader sedan vi förlorade pappa?
Alla dagar mellan juli och december har bara försvunnit. Jag kommer inte ihåg en enda av dom. Borta.
Jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt att tiden går så fort.
Går tiden för fort så glömmer man. Jag vill aldrig glömma.
Går tiden fort så är det lätt att låtsas. Och det är enklare. Att låtsas.

Hur ska man börja detta året på ett "bra" sätt?
Hur gör ni?