I´ve got so much left to say
"Hey there father,
Don´t you worry about the distance,
I´m right there if you get lonely,
Give this song another listen,
Close your eyes,
Listen to my voice its my disguise,
I´m by your side"
Det är underligt hur några ord ur en sång som är tillägnad kärleken, kan förvridas i mitt huvud och bli något jag skulle sjunga för min pappa. Med min pappa.
En kärlek som är starkare än någon annan. Det var vad vi hade.
Det är vad vi fortfarande har.
Don´t you worry about the distance,
I´m right there if you get lonely,
Give this song another listen,
Close your eyes,
Listen to my voice its my disguise,
I´m by your side"
Det är underligt hur några ord ur en sång som är tillägnad kärleken, kan förvridas i mitt huvud och bli något jag skulle sjunga för min pappa. Med min pappa.
En kärlek som är starkare än någon annan. Det var vad vi hade.
Det är vad vi fortfarande har.
Tears of rage
Ibland är jag helt tom.
Orden finns liksom inte där. I alla fall inte för att höras av andra.
De få gånger jag får chansen att öppna mig känns det som att prata in i ett tomrum, ett eko. Jag hör bara mig själv. Om och om igen.
Vill du lyssna på mig?
Nej jag trodde inte det.
Jag skulle så gärna vilja att någon lyssnade på mig. Just nu hittar jag ingen som gör det.
Jag känner mig ganska trött på att ständigt bära allt inom mig. Jag vill prata. Jag klarar inte av att tiga ihjäl orden. Då kommer jag gå sönder.
Ska jag behöva spela en roll i närheten av min egen familj?
Det är energikrävande. Och uttröttande. Jag orkar inte mer.
Det skulle vara så skönt om någon någon gång kunde fråga mig hur jag mår. Det finns ingen som gör det.
Att prata om vardagssysslor, jobb och andra "normala" saker känns inte viktigt.
En del säger att livet måste gå vidare. Det vet jag. Annars hade jag inte suttit här. Men är det inte okej att fortfarande vara ledsen? Det verkar inte som det. Ska allt vara som vanligt nu? Ska jag sitta och låtsas som att allt är bra nu?
För mig är det bara början. Början på sorgen. Början på det ensamma och tomma livet.
Livet utan min pappa och bästa vän.
"Suddenly I turned around and he was standing there
With silver bracelets on his wrists and flowers in his hair.
He walked up to me so gracefully and took my crown of thorns.
Come in, he said,
Ill give you shelter from the storm."
Orden finns liksom inte där. I alla fall inte för att höras av andra.
De få gånger jag får chansen att öppna mig känns det som att prata in i ett tomrum, ett eko. Jag hör bara mig själv. Om och om igen.
Vill du lyssna på mig?
Nej jag trodde inte det.
Jag skulle så gärna vilja att någon lyssnade på mig. Just nu hittar jag ingen som gör det.
Jag känner mig ganska trött på att ständigt bära allt inom mig. Jag vill prata. Jag klarar inte av att tiga ihjäl orden. Då kommer jag gå sönder.
Ska jag behöva spela en roll i närheten av min egen familj?
Det är energikrävande. Och uttröttande. Jag orkar inte mer.
Det skulle vara så skönt om någon någon gång kunde fråga mig hur jag mår. Det finns ingen som gör det.
Att prata om vardagssysslor, jobb och andra "normala" saker känns inte viktigt.
En del säger att livet måste gå vidare. Det vet jag. Annars hade jag inte suttit här. Men är det inte okej att fortfarande vara ledsen? Det verkar inte som det. Ska allt vara som vanligt nu? Ska jag sitta och låtsas som att allt är bra nu?
För mig är det bara början. Början på sorgen. Början på det ensamma och tomma livet.
Livet utan min pappa och bästa vän.
"Suddenly I turned around and he was standing there
With silver bracelets on his wrists and flowers in his hair.
He walked up to me so gracefully and took my crown of thorns.
Come in, he said,
Ill give you shelter from the storm."
En bild säger mer än tusen ord
Helpless Helpless Helpless
Tårar.
Tomhet.
Rädsla.
Ensamhet.
Panik. Panik. Panik.
Vad lätt det kan vara att beskriva en dag med bara några få ord.
Tomhet.
Rädsla.
Ensamhet.
Panik. Panik. Panik.
Vad lätt det kan vara att beskriva en dag med bara några få ord.
