thesadeyedlady

Jag tror jag träffade dig natten till igår.
Jag vte inte om jag drömde eller om jag var vaken. Men du var där. Du satt på min sängkant, jag kände dig så väl, jag kände din skinnjacka mot min hud. Du måste ha varit där. 
Jag kommer ihåg hur du såg ut, dit skratt och att du pratade med mig.
Men hur mycket jag än tänker så kommer jag inte ihåg exakt vad du sa.
"Kom igen nu Ela, tänk nu", är det enda som dyker upp i mitt huvud. Något sånt sa du till mig. Du ville få mig att förstå något, att jag skulle tänka till.
Jag vet inte....
Jag kanske har blivit paranoid och galen.
Men efter det kusin T berättade för mig, så måste jag tro på det.
Jag måste tro att du finns någonstans, och att du har det bra. Det kan inte vara en slump det hon berättade.
Och att du kanske, någon gång ibland, kommer ner och tittar till oss.
Gör du det?

En dag fylld av värme och kärlek. Skratt och leenden.
Inte idag. Inte för mig, Inte för oss.

En perfekt dag att ge upp?

Nej. Istället blir det falska leenden, ett smärtande hjärta, och osynliga tårar.


Står du i fågeltornet när vi kommer?
God jul pappa.

Jag försöker och försöker.
Det räcker aldrig till.
Jag räcker ut min hand hela tiden. Ingen tar den.
Det känns kallt och ensamt.
Jag räcker aldrig till.